Ifall någon undrar så är årets juldryck här, och Captain X-mas är dess namn. Man tager 4 cl Captain Morgan Black Rum, blandar detta med julmust av bästa kvalisort och några cl av sin egnhändigt kokade kanelsockerlag (gör en sockerlag på fifty-fifty socker och vatten, där du även lägger i ett gäng kanelstänger som får åka med). Några isbitar i glaset och julen är räddad. Skål. Om man inte orkar/har lust att tillreda detta själv, så går man till Konsertbaren och låter den göras där. Funkar dock inte på julafton, då detta etablissemang håller stängt.

Idag har man gått runt på stan och känt sig som en väldigt duktig morfar, bärandes på två kassar från en av stadens leksaksaffärer.

Frank Lampard fick slå en straff tre gånger igår, inte illa. Var det nån slags för tidig julklapp från domaren eller? Ändå fick de blå grabbarna bara 1-1 mot Zolas West Ham.

Läste att isen sprack på Studan när det var 16 grader kallt. Vad är det för skitis som inte tål kyla? Det är väl själva grejen med is, att den ska hålllas kall, eller?

Efter Stortomtarnas framfart i fredags var man lite matt i pallet, men det åtgärdades under lördagen med en fin DJ-session tillsammans med Halvnorsken, som nu även hotar med att medverka i nyårsaftonens plattvänderier. Kan bli farligt kul.

Martin Belmont är gitarrist extraordinaire, bland annat i Ducks Deluxe, The Rumour och med Nick Lowe under en period. Han senaste platta ”The Guest List” finns nu på Spotify. Och gäster finns det också, bland andra Paul Carrack, Geraint Watkins, Graham Parker, och ovan nämnda Nick. Så den måste förstås lyssnas på. I Spotifylistan Berger 102 kan ni kolla hur Martin låter tillsammans med herr Carrack. Det finns även en del annat krafs att lyssna in på denna lista, som till exempel hjälten Ben Vaughn med låten ”7 days without love” från hans platta ”Rambler 65″. Denna skiva spelades för övrigt in helt och hållet i, just det, Ben’s Rambler American från 1965. Fråga mig inte varför, men han verkar vara rätt så fäst vid sin bil…

Ben Vaughn lägger på lite akustisk gitarr i baksätet.

Snart ska man väl fundera på vad som är årets plattor också. Två stycken som bör lägga sig på min Top 10 är John Paul Keith & the One Four Fives ”Spills and thrills” och Ian Gomm & Jeb Loy Nichols ”Only time will tell”. Två helt olika men helt fantastiska skivor fyllda av tidlös musik.

En god sill till jul. Gör en 1-2-3-lag (1.5 dl ättiksprit (12%), 3 dl strösocker, 6 dl vatten, koka upp och låt svalna), häll i 1 dl glögg i lagen, skiva en röd lök i fina tunna ringar, skär inläggningssill i lagom stora bitar, lägg dessa grejor i lagen när den svalnat. Låt stå och dra i 24 timmar. Ätes med fördel på julafton. Själv vill jag nog ha en inte så söt hemgjord citronsnaps och lite hårt bröd med lagrad ost till också. Goda grejor.

Är det konstigt om man undrar vart världen är på väg när ens moder får en tatuering i julklapp? Dessutom av sin make.

Nej, nu ser vi fram emot en dagenförejulaftonskväll på Tilltugg.

I år anlitas en professionell Tomtefar för att skrämma husets yngsta. Klassas detta som en hushållsnära tjänst? Och slipper man betala om barnen grinar? Dessa frågor bör helst utredas före dopparedan känner jag.

”The Look” i rockabillyversion med ett band kallat The Baseball är en lite kul bagatell.

Nej, nu avslutar vi med en liten julbonus. Se Dave Edmunds i ”Crawling from the wreckage” och, förstås i dessa tider, ”Run Rudolph Run” nedan. Vi ses, förhoppningsvis innan jul.

Hasar jag mig bara ner för spiraltrappan och tänder takbelysningen jämnar vi ut det hela lite grand, till kanske grått inne och vitt ute, men det får kvitta. Rätt så trevligt med lite halvdunkel ibland. Däremot skulle en trapphasning ner mot kaffemaskinen vara ett bra tilltag.

Igår kväll var det en sån där kväll med bullbak, halvåttahosmig, tvättstuga och annat hemtrevligt. Passade då på att vispa ihop listan Berger 100. Eftersom den heter något så jämnt som just 100, tänkte jag att det skulle behövas något extra. Detta löste jag genom att välja ut en låt från var och en av de 99 tidigare listorna, och av detta göra en enda lista. Då blev det ju bara 99 låtar, och lista nr 100 bör såklart innehålla 100 låtar, eller hur? Därför fick listan avslutas med en extra låt från lista nr 1. Inte mer än rätt. Det är dessutom ”Bip Bop Boom”. Och det är väl det rockmusik handlar om? Bip, Bop, Boom? Och möjligen lite Be Bop a Lu La, Tutti Frutti och andra otydligheter. Hur som helst, det blev en hundring av det hela.

Satt i morse o flippade runt lite på Spotten, och hittade där något som jag tidigare missat. Justin Currie, från gamla fina skotska bandet Del Amitri har tillsammans med bröderna Kevin och Jim McDermott spelat in en platta under gruppnamnet The Uncle Devil Show. Justin kallar sig i bandet Jason Barr. Kevin heter Langton Herring, och Jim går kort och gott under namnet Terrence. Det låter som att grabbarna hade kul under inspelningen. Ni kan ju spana in det hela i denna lista Berger 101. I låten vid namn Gilbert O’Sullivan, förklarar Jason Barr sin kärlek till, just det, Gilbert O’Sullivan.

Och ett fantastiskt smakfullt omslag fick dom till också.

Förresten, KB på fredag, från 17.00 – se nedan.

För er som undrar kan jag avslöja att MC Stig (känd från Klasses julkalender) även går under namnet Olle, och DJ Tore (Känd från julen -72) vanligtvis lystrar till Ingmar. Pseudonymer igen alltså. För er med starka nerver bifogar jag här även grabbarnas egenhändigt ihopsnickrade PowePoint-presentation över vad som hända skall fredag kväll, från 17.00 på Konsertbaren. Men innan ni kikar, kom ihåg att jag varnat er. KB Julmingel

Igår kväll doftade det i vår trappupgång som det en gång gjorde i min barndoms trappupgångar på 60-talet. Förklaringen till detta var att det i det Bergerska hemmet serverades Kalops. Inte illa. Yngsta dottern var dock måttligt imponerad, kulturskymning.

Som vanligt när det blir lite nederbörd i form av snö börjar tågen mellan Uppsala och Stockholm strejka. Undrar vad detta fenomen beror på? Skulle tro att det räcker att någon tappar en glass på perrongen för att tågen ska börja krångla. Tappa en Piggelin=Lokfel. Tappa en 88=Signalfel. För övrigt är det helt bedrövligt att man på en av Sveriges mest lönsamma tåglinjer (Uppsala-Stockholm) väljer att lägga ner tåget vid kl 23. Service? Äh, vi plockar in degen under rusningstid, och skiter i resten. Och med detta inlägg var dagens gubbgnäll avklarat.

Ser med stor tillförsikt fram emot juldagens Love Shack på V-dala. Det var några år sedan man bevistade denna tillställning. Lär väl vara både en och annan bekant på plats.

Nu börjar ett lunchmöte närma sig, så det är väl dags för avslut. Ha det bra där ute, och glöm inte broddarna.

Sådärja, nu verkar den ständigt återkommande rödtonade högtiden närma sig med stormande rensteg. Ett gott tecken är att det ramlade in ett par sköna jullistor från Magnus och Tobbe. Det tackar jag för, mycket trevligt fanns det där att lyssna på. Själv har jag i mån av tid den senaste tiden jobbat på en liknande sak. Den kommer här. Verkar vara en del gemensamma nämnare i dessa tre listor… Uutanför köksfönstret irrar i detta nu några lätt konfunderade snöflingor omkring, dom får nog skärpa till sig rätt så ordentligt om det ska bli nån vit jul här på V. Järnvägs. Shit the same egentligen, det är ju ändå mest bara mörkt, och man håller sig inomhus. Det bästa skulle ju så klart vara om man satt på till exempel Paulina’s och sippade på en god Kaffe & Veterano runt jul, men det får bli en annan gång. Dessutom finns det bekanta på plats som kan sköta det där.

Efter 13 dagar på raken in da kitchen blev det idag ett så kallat tillfälligt avbrott på grund av en lite gnällig kista. Så därför kan man nu sitta här med en kopp te, och varva ner en aning.

Det har förresten även knåpats ihop en ”vanlig” lista vid namn Berger 99. Personliga höjdpunkter: ”Drop down and get me”  med Del Shannon från plattan med samman namn. En grym sak producerad av Tom Petty, och inspelad med hans Heartbreakers. Annat som inte går av för hackor är Sam Roberts, Los Super Seven och Dean Martin (förstås, med en av mina absoluta favoritmelodier). Listan avslutas naturligtvis med ”Johnny 99″, fast inte med Brucan.

Del visar Tom några gamla trick på guran.

Chelsea vacklar lite. Men det gör å andra sidan Man U också. Som tur är.

Hästarna springer som vi vill. Nästan.

Zlatan gör mål. Ola Toivonen gör mål. Och Sebastian Larsson gör flera stycken på frispark. Härliga tider.

Blev en skön liten stund på Tilltugg med Fru Berger igår, länge sen man var där senast.

För er som gillar mat kommer här nedan en riktig klassiker – Tänk på vad och hur mycket ni stoppar i er för tusan.

.

Tisdag: Julbord med kollegor. Årets enda julbord, eftersom jag tyvärr missade Fenomenmannens årliga happening som brukar vara något alldeles extraordinärt.

Fredag: Ingo & Olle spinner plattor på KB iförda tomteluvor. Inget för känsliga personer om man ska döma efter inbjudan.

Lördag: Undertecknad och Herr Larsson (a.k.a. Han som nästan körde på Benny Andersson med sin moped härom veckan) vänder plattor. Kan bli lite vad som helst, och lite hur som helst, och det blir det också.

Nej nu jäklar blir det snart storfrämmande från Herr Garcia. Kaffe måste bryggas. Vi ses.

Ja, det visar sig i detta nu vara en riktig vinnarkombo. Efter en hård vecka i köksregionerna hamnade jag till slut vid ett tangentbord med detta trevliga sällskap. Ska försöka att inte blanda tangentbord och rött vin, det har jag provat tidigare, och man kan säga att det gifte sig väl inte riktigt.

Musik, vänner, musik. I dagens spotifylista som heter Berger 98, finns både glädjande nyheter och glädjande gammalheter. En nyhet är förstås Willy Clay Bands nya platta ”Blue” på spotten. Lysande. En annan är Chuck Mead, från BR-49, som har gjort ett riktigt schysst album vid namn Journeman’s Wager. På gammelfronten finns en riktig vinnare, som jag en gång i tiden köpte på vinyl för sådär 9,95 på Broddmans i Uppsala. Det rör sig om Blondie Chaplin och hans självbetitlade album som gavs ut 1977. Han brukar ju ofta vara med och hjälpa Stones med gitarrspelandet och körandet när dom är ute och turnerar. Desutom spelade han gitarr på David Johansens platta ”Here comes the night”, har spelat med Beach Boys, The Band, Jennifer Warnes och många fler. En riktig räv helt enkelt. Och plattan är kanon. Richard Manuel från The band är med, Ricky Fataar är med och många många fler kända namn. Är ni på lite blueshumör tycker jag att ni ska låna ett öra till Lazy Lester & Jimmie Vaughan också förresten. Bland damerna kan nämnas Barbara Keith med sin melodi ”Detroit or Buffalo”. En lysande låt som jag tidigare endast hört med en av mina absoluta favoriter Neal Casal (som inte finns representerad på Spotten, tyvärr). Trodde faktiskt att den var skriven av Neal, men så var alltså inte fallet.

Det har för övrigt varit en spännande helg – med kapsejsad ugn, dito kylbänk och en fritös nära ättestupan. Men annars var det väldigt trevligt allting.

Ikväll blir det lite fotboll och pilsner i Casa Garcia. Mycket Trevligt. Men nu fick jag precis ett samtal från Konsertbaren, att Kock-Per sitter i skiten, så jag får väl hoppa upp på min svarta järnhäst och trampa ner dit och hjälpa till helt enkelt. Annars hade jag tänkt skriva några rader till, men det får väl bli i morgon då…

Och nu är jag hemma igen, och ser att Lasse The Man, sett att jag inte lagt in länken till den senaste listan. Tack för det! Nu ska det funka.

Jodå. Det ser lovande ut med musikutbudet på Katalin framöver. Några exempel på konserter under första halvan av 2010: Rickie Lee Jones, Torsson, Elliott Murphy, Sator, Roy Hargrove, Svenne Zetterberg. Och en massa annat. Rickie Lee lär väl bli en riktig höjdare, biljetterna släpps mån 7 dec.

Såg precis att SvD:s bragdguld gått till en Helena Jonsson, skidskytt. Är inte så bevandrad i denna sport, men hon är säkert duktig. Annars kan jag upplysa om att Zlatan vann skytteligan i den italienska fotbollens högsta division förra säsongen. Det 25:e  och avgörande målet klackade han för säkerhets skull in. Kunde också varit en presumtiv bragdguldvinnare kanske? Senast innan dess en svensk vann skytteligan i Italien var 1955, då var det Gunnar Nordahl. Som väl vann den fem gånger har jag för mig. Svårslaget.

Efter en trevlig lunch på 19 med Blomman idag blev det så dags att färdigställa Spotifylistan Berger 97. Några fynd har gjorts. Till exempel Jon Allen och Clarence Bucaro (tack för tipset Rootsy). Ett annat fynd, fast ett nygammalt sådant är Tom Pettys nya, Live Anthology (4 CD) finns även den på Spotten. Här har jag valt låten ”Surrender” som Petty själv aldrig givit ut tidigare, däremot lånade han ut den till Phil Seymour (R.I.P.), som spelade in den för sin andra soloplatta. Man slås förresten här på Live Anthology av vilket grymt bluesband Pettys Heartbreakers kan vara om dom har lust. Å andra sidan är dom ett rätt grymt band på dom flesta sätt och i rätt många genrer. Så det så.

Tom Petty säger hej till publiken.

Just nu håller vi förresten på och fixar lite med några små nyheter på Konsertbarens meny. Bör vara klart vilken dag som helst. Ska bli kul att se hur det faller ut. Och imorgon är det dags för lite opluggad musik på KB, med Soul Spark, som jag inte känner till alls, men det blir säkert trevligt, 21.00 är det dags.

Sirius verkar ha nåt på gång i bandyn. Man kanske får ta sig ner till Studan nån kväll och hålla utkik efter bollen. Det får väl bara bli lite vinter först. Regnmatcher i bandy är inte nån riktig höjdare.

Hemma har det idag producerats julköttbullar. Farligt tidigt tycker jag, kan tänka mig att Frun i huset kommer bli tvungen att göra en batch till om det ska finnas några på själva julafton.

Undrar vad det i övrigt ska finnas på julbordet i år. Dom stackars djur som ska bli skinka verkar inte ha haft det så kul i sina stior. Apropå det, jag håller helt och hållet med Olsson i hans söndagskrönika, där han bland annat skriver om grisfösare och travhästar. Man får inte fösa hästar, men man får alltså fösa grisar? Konstigt, mycket konstigt.

Och Angie Stone kommer till Uppsala Konsert och Kongress. Fredag 26 januari är det dags.

Igår gjorde Berger Jr och jag lite middag åt Crime Night-besökarna. Kalvfärsbiffar med potatiskaka med chèvre, och rödvinssås med oliver. Biffarna var inga konstigheter, kalvfärs, grädde, ströbröd, salt och peppar. Steka och sen klart. Potatiskakan blev till genom att: koka potatis, pressa potatis, blanda i några ägg, smula i chévreost, blanda ihop och krydda lite med salt och peppar. Stansa ut potatiskakor av moset, lägg kakorna på en plåt, pensla ovansidan med äggula, in i ugnen så att dom får färg. Och rödvinssåsen, gör en rödvinssås på vanligt vis, hacka i lite svarta oliver. Lägg upp. Ät. Gott.

Fick förresten en film från han som en gång kallades Lill-Anders, med en skön bluessnubbe vid namn Little Victor. Den tycker jag ni ska kika på.

Nej. Nu ska jag nog ta och lyssna på lite Sator på alldeles för hög volym. Ha en fortsatt trevlig dag.

Entrecôten ska kryddas med salt och grovmalen svartpeppar, därefter köras i grillpanna på hög värme och avnjutas med rödvinssky, potatisgratäng och vitlökssmör. Retro så det förslår, men hur gott och rätt som helst. Middag för två i det Bergerska huset, det är inte så ofta, brukar kunna vara åtminstone 3-5 stycken. Men det kanske kan bli en så kalllad romantisk inledning på helgen? Vad vet jag, inte så mycket om sånt i alla fall. Men jag kanske skulle försöka välja ut nån slags ”romantisk” musik till middagen? Vad nu det skulle kunna vara. Nåt som skulle funka är Ricky Fanté. Ung, skönsjungande soulsnubbe med rätt hög retrofaktor på sin musik, dessutom. Annars får det väl bli som det brukar. Dr. Feelgood. Kanske inte. Nej, det där löser sig nog med randomknappen.

Dagens Spottis-lista heter Berger 96. Där samsas namn som Peter Molinari, Catie Curtis och Ian Dury med ett gäng till. Bland dessa hittar vi en man som idag skulle fyllt 67 år. Hans namn var Jimi Hendrix. En av mina första LP-skivor hette nog Jimi Hendrix Experience nånting. Självklart får Jimi avsluta dagens lista, med sin version av ”Killing floor”.

Helgkänslan börjar väl infinna sig lite här och var kan jag tänka mig. Ikväll tar vi en råsoft soffkväll, för att imorgon börja med att upprepa Kock-Mats och Grill-Jannes bedrift, trolla till 7 rätt på kusarna. Har funderat en del på om det berodde på att jag inte kunde medverka vid själva hästdressyren. Hur som helst, gick det bra förra helgen, ska det väl kunna göra det den här också. Sen får det väl bli tipsextra, och en runda till i nämnd ordning KB och Pub 19, där det verkar samlas en fin skara gamla bekanta.

Söndag blir en dag med glögg, Trattoria och mötet mellan Barcis och Real. Storfint, som Arne skulle säga.

John Paul Keith & the one, four fives platta ”Spills and Thrills” seglar upp som en av årets fem bästa i min bok.

Förra fredagen kom det post från Dirty Records, ombesörjt av Honky. Ian Gomm & Jeb Loy Nichols ”Only time will tell” var en riktigt fin, rätt så akustisk, countrysoulig upplevelse som gått varm i veckan. Den platsar in på romantiklistan tror jag förresten. Dessutom dök det även upp en platta med för mig obekanta Dropkick. Grymt bra gitarrpoppig, och lite countrydoftande, ja, rock, kanske? Skitbra var det hursomhelst. ”Abelay Hotel” var namnet på det lilla guldkornet. Tack för tipset Honky. Får nog förresten försöka kolla med Dirty Records om D.L. Byron-plattan ”This day and age”, ska tydligen vara återutgiven på CD. En all time favourite, ända sedan den dag min gode vän Ingemar Bergman rekommmenderade den åt mig på gamla Musikörat. Den var nog bara Nicke, Slensan och jag som köpte den i Uppsala, men bra både var och är den fortfarande. Får nog köra vinylen på jetvolym efter middagen ikväll. Fredagsmys. Not. Det är lite den typen av musik som salig Lennart Persson en gång i tiden (på Larm-tiden) rekommenderade att man skulle dansa naken framför en spegel till. Detta kommer dock helt säkert inte att ske. Jag kan nämligen inte dansa.

I tisdags firades kocken Berger Jr av, och det gjordes grundligt. Krogrundan var upplagd så smart att vi lyckades gå på tre krogar, men ändå bara promenera sammanlagt cirka 45 meter under hela kvällen. Krogkungen bjöd på goda drycker på hemmaplan, därefter mat några meter bort,  och slutligen blev det lite mer av de goda dryckerna. I slutändan på kvällen briljerade Kaffeexperten med sina kunskaper i tillredning av Whiskey Sour, det var gott, men behövdes verkligen inte.

Noterade idag att Uppsalas nya ”bandygeneral” (vad nu det är) heter Skott i efternamn. Sirius skulle behövt en sån general i sitt fotbollslag.

Och nu spelar Red Devils en av de absolut bästa r&b-låtarna jag vet. ”Highway man”. Måste gå och höja. Vi hörs.

Det som är oroväckande är, kom jag just på, att någon slags regnigt väder inledningsvis kommenterats alldeles för ofta här på bloggen. Så, som sagt, det måste var undertecknads ålder. Men, det kan även vara just vädret. Det troligaste är dock en kombination. En annan sak som händer alltför ofta är att jag på morgonen släntrar fram till köksfönstret för att det första jag gör kolla utetemperaturen. Inte för att jag har något speciellt nörd-meteorologiskt intresse, men nåt måste det vara. Vanans makt? Eller? Vi kör på åldern även här tror jag. Skit samma. När som nu slumpgeneratorn i datorn spelar ”Hey Pocka Way” med The Meters, blir det hur som helst fint väder och karneval, åtminstone i 4:05, som den klockar in på. Tror jag kör den en gång till.

Eftersom jag varit så erbarmerligt dålig att ta mig iväg på konserter den senaste tiden, måste nog kommande lördags begivenhet på Pub 19 med Swamp Thing ses som ett måste. Då lär man även kunna få sig en Meters-låt eller två kanske?

Det här är inte Swamp Thing från Uppsala, men visst var det en schysst bild?

Igår improviserades det fram en middag som nog får ses som en framtida klassiker i det Bergerska hushållet. Enkelt som tusan, men så ska det ju vara.  Kycklingfiléer kryddade med salt, peppar och paprikapulver, ganska rikligt. Kör dessa i en riktigt varm grillpanna tills det nästan är klart, under tiden har du förkokt potatisklyftor som du sen steker tillsammans med ett par skivade lökar i smör, i en rymlig stekpanna. När det börjar närma sig klart slår du på tre dl grädde, och kryddar såsen, gärna med citronpeppar, örtkryddor (färska eller torkade) och salt. Pressa en apelsin, och slå i saften i såsen. Låt koka ihop några minuter. Därefter kan du, om du vill även lägga i kycklingfiléerna i pannan tillsammans med resten av grejorna. Jag slängde även i ett gäng cocktailtomater på slutet, som fick bli lite sådär lagom småvarma. Jag körde med tre kycklingfiléer, sex-åtta klyftade potatisar och 3 dl vispgrädde, plus en apelsin och sådär nio-tio cocktailtomater till tre pers. Grymt gott. Någon drack till detta julmust, någon annan ett glas rött. Kan inte uttala mig om hur det smakade med musten till.

Och så var det då det här med en Spotifylista. Här kommer Berger 95. Eftersom jag just nu är inne i en Frankie Miller-period, så får han inleda. Detta med en låt från hans debutplatta, ”Once in a blue moon” där han förresten kompas av Brinsley Schwarz. En klassisk pubrockplatta. Frankie åkte ju på en rejäl stroke, när han bevistade en Eagles-konsert i New York 1994. Han har väl återhämtat sig hyfsat, men det har väl inte sjungits något efter detta, så vitt jag vet. Men nån annan där ute kanske vet mer. Däremot kom det ju ut en bra platta för ett par tre år sedan, där både Joe Walsh och Dan Baird var inblandade. ”Guilty of a crime” heter den, och spelades in strax innan den ödesdigra dagen i augusti 1994. Dessutom spelade Eagles in just denna titellåt, skriven av Frankie, till sin comebackplatta, ”Back out of Eden” härom året. Det rasslade nog till rätt bra i Frankies kassakista… Här finns en länk från en skotsk tidning där Joe Walsh från Eagles berättar om sin vänskap med Frankie, och om inspelningen av nämnda låt. Annars finns det lite annat smått och gott på listan, ett gäng låtar jag hittat efter att ha läst lite grejor av Honky. Bland annat hjälten D.L. Byron, som jag har en vinyl-platta med från sådär 80-talets början. Little Willie Littlefield, och en del annat. Dessutom har Duane Jarvis platta ”Delicous” kommit ut på Spotten, så det fick bli en låt därifrån också.

Tottenham-Wigan 9-1. Undrar om Edman och resten av gänget sitter på läktaren till förmån för B-laget i nästa match. Och Sandviken vann med 22-2 i en match i högsta serien. Ehh?

Tipsextra på lördag. Ska försöka få tag på ett par V-Jeans, platåträskor och en storkragad skjorta tills dess. Och TT finns ju som tur är på bolaget.

Vi avslutar väl med en lektion från Frankie Miller, i hur man tolkar en Stones-låt, med ett svenskt kompband, inspelat för svensk tv. Great stuff, vi ses.

Vi börjar väl med upptäckten. Jag kände redan tidigare till Tim Krekel, men bara som låtskrivare. Han skrev t.ex. ”I can’t help myself” som fanns med på Jason & the Scorchers platta ”Fervor”. En riktig jävla rockare till låt. Dessutom har han ritat ner No mo do yakamo” åt Dr. Feelgood, och den går ju inte precis av för hackor. Snubblade på Tim på Spotify igår, där en av hans cirka sju plattor, ”Soul Season” finns. Gillar man sin rock med några stänk soul och blues, då är man hemma här. Några andra artister som spelat in Tims låtar – Rick Nelson, Lonnie Mack, Jerry Reed, Canned Heat, Kathy Mattea och Delbert McClinton. Plus ett antal till. På hans första soloplatta från 1979, som jag tyvärr inte hittat ännu spelar bland andra rävarna Albert Lee och Larry Londin. Det blir till att gräva fram den någonstans. När jag igår började forska lite i denne Tims öden och äventyr upptäckte jag även den sorgliga nyheten att han gick bort i juni 2009, endast 59 år gammal, det var den elaka cancern som tog honom. Mycket tråkigt, men kolla upp mannens musik, det är det värt.

The late great Tim Krekel rockar på.

Igår kväll skulle stegen styras mot Katalin med resten av familjen. Mina planer ändrades dock i sista stund, det blev Italien-Sverige vid en annan bardisk istället. Resten av gänget gick dock på konserten, och kom hem nöjda och glada. Tror jag det. Dessutom fick Lill-Sune sig ett snack med Daniel Lemma efteråt. Fotbollsmatchen gick det inte så värst att fokusera på, baren dominerades av en överförfriskad Chatterbox från vårt grannland i öst, låta kunde hon, och det var nog det enda. Inte ens Kock-Mats fina gliringar täppte till truten på henne.

Idag blir det en bild till – Lill-Sune och Daniel, fotade av en stolt mor, får man förmoda.

Nej, jag är inte sur Danne, men du kunde väl åtminstone kört en Creedence-låt. Lookin' out my back door är ju grym.

Ikväll avnjuter vi Arnesen & Brandemark på KB va?

Roy Lee Johnson, ett annat musiktips, soulig blues när den är som bäst. Tack för tipset Honky. Plattan ”When a guitar plays the blues” har gått het här i eftermiddag. Han skrev förresten ”Mr Moonlight” som Beatles spelade in på ”Beatles for sale” – inte illa. Finns en fin matrelaterad sak där också – ”Black Pepper Will Make You Sneeze”. Tyvärr inte på Spotten dock.

Och här kommer plötsligen en Spotifylista. Berger 94 var namnet. Självklart inleds den med en låt av och med Tim Krekel, som är lite av dagens huvudperson. Dessutom kommer Just Water in med en gammal fin dänga, som jag bestämt tror att jag har på singel i nån låda. Var det en Stiff-singel förresten? Vad säger Tobbe? Och sen rullar det på i sedvanlig (o)ordning. Nygammal favorit just nu: Losin’ Boy med Eddy Giles. Grym soul. Här kommer en version av denna fina låt med Nick Lowe och Ry Cooder, inspelad i somras. Halvpissigt ljud, men vad gör det? Rykans son Joachim på trummor. Den konserten skulle man ha varit på, dom kan än gubbstruttarna.

Sitter och funderar på lite recept, det blir lätt så när det är blodpudding till lunch och pyttipanna till middag. Får hoppas på lite festligare saker till helgen.

Joråsåatt, det var väl det hela. Laters.

Att tiden flyger, det säger jag väl mest som någon slags ursäkt för att det var sådär sex dagar sedan jag kom mig för att knattra något här. Att kajorna flyger, det kan jag konstatera varje grå morgon när jag glor ut över järnvägen, och byggkranen på andra sidan av nämnda järnväg. Där har kajorna någon slags morgonexercis, flygning i grupp eller så. Verkar väldigt genomrepat, en flock som ett stort svart moln av flygfän som på något sätt styrs av en eller annan fjärkkontroll, alternativt flygledare. Kan tänkas att den där byggkranen är ett flygledartorn för kajor, vad vet jag? Inte mycket om fåglar iallafall. Förutom att det i släkten under några års tid funnits papegojor. Dom var inte särskilt välregisserade, eller dresserade. Fick högljudda utbrott mest hela tiden. Som tur var gick dom att sälja.

Tror vi ägnar oss lite åt musik istället. Här kommer Spotifylistan Berger 93. En överraskning för mig är Corey Glover. Han var en gång sångare i Living Colour, ett band jag inte ägnat många sekunder åt. Inga sekunder alls faktiskt. Här finns hur som helst en fin låt vid namn ”Hot buttered soul”, från en av hans soloplattor. Och det är just det, lite småputtrig soul, fint spelad och framsjungen. På listan finns även en av mina favoriter det senaste året, Pat Todd & the Rankoutsiders. Och lite annat gott och blandat. Ägna gärna lite tid åt de två sista spåren. ”Lille Gerhards Linement”, och en rätt kul historia berättad av allas vår Todd Snider, om hur det gick till när han en gång i tiden började spela på sin gitarr.

Gick på kurs igår, och det märktes att det var länge sedan man satt i en skolbänk. Väldigt trött i kolan framåt eftermiddagen trots ett kontinuerligt intag av kaffe. Fast så många rätt som jag hade på slutprovet igår, hade jag nog inte sammantaget på alla prov under högstadiet. Så det kan inte varit något svårt prov.

Skön cover: ”Don’t fear the reaper” med Beautiful South.

Tjatar lite till om Daniel Lemma. Katalin imorgon. Kan nog bara bli bra. Och Arnesen & Brandemark akustiskt på KB på torsdag kväll 21.00. Det var länge sen man såg dom på det sättet.

Tänk att man kan ha 5.000 låtar i en telefon. Hur fan går det till?

Lördag 28 november är ett stort och viktigt datum. Då gör nämligen Tipsextra comeback i Svt för en dag. Detta för att fira att programmet fyller 40 år. Nostalgi på högsta nivå. Ser fram emot att titta på bilder på gamla leriga engelska planer och polisonger stora som långhåriga taxar. Detta ska kombineras med en herrträff i den Bergerska soffan. Intag av burköl kommer sannolikt att förekomma, dessutom ska den engelska desserten  Spotted Dick provlagas och provätas.

”Understanding Jane” med Icicle Works är ingen dålig låt.

Sverige-Italien känns lite avslaget.

Superettan nästa år: Öster, Brage, Degerfors, Hammarby, Landskrona. Bland annat. Rätt så mycket klassikervarning på rätt så många lag där.

Tomten kommer sent i år. Magnus Lindberg på Katalin 28, 29 och 30 december.

Magnus Lindberg akustiskt tre kvällar på raken i puben på Katalin strax efter jul. Härligt. Och Magnus senaste platta ”Ett eget liv” är riktigt bra. Finns dessutom på spotten. Men det visste ni väl redan.

Och nu börjar det allt kurra i magen, det får vi göra något åt. På återseende.

Regnet mot taket kan jag inte göra så värst mycket åt, och det i lurarna är högst självvalt. Låten heter ”Arizona rain” och inleder en platta vid namn ”Come on home”, av och med amerikanen Robin Dean Salmon. Den har jag propagerat för tidigare, men nu finns den på Spotten, och nämnda låt får därmed inleda listan Berger 92. Det är den typen av låt som får mig att vilja korka upp en iskall Krombacher och fånigt skutta runt på kontoret. Inte för att jag ens skulle skutta runt fånigt i ett mörkt rum, mol allena, men ändock.  I övrigt är det lite souligt, lite bluesigt, lite rockigt, och möjligen även lite poppigt material i denna lista. Blev härom dagen påmind om ”Carved in stone” av Zigne, denna finfina melodi med New Orleans-gänget The Subdudes, så den knyckte jag av honom och slängde in här.

Igår missades John Scofield på UKK, hade kanske varit kul att se. I fredags missades Nisse Hellberg på Katalin. Enligt basisten var det alldeles för lågt, så det kanske inte heller gjorde något. Jag börjar bli helt kass på att gå på konserter, uppryckning, snarast. Eller möjligtvis åtminstone tills det är dags för Daniel Lemma.

Apropå missa: Real Madrid. Jag säger inget mer, med hänsyn till ett par goda vänner.

Och vad är grejen med den här nya ”Zlatan nobbar landslaget-hysterin”? Hamrén utpekas som nån slags syndabock i tabloiderna i en artikel, och en annan artikel i samma tidning sägs det i samma andetag att förbundet redan visste om detta. Var är logiken? Och nu är det senaste att Zlatan antagligen kommer tillbaka till landslaget nästa höst. Så vitt jag vet har väl inte blågult direkt något råtajt schema fram tills dess? Som man brukar säga: Dom måste väl ha nåt att skriva om också.

Idag ska det skaffas discoboll, discoljus och andra viktiga attiraljer. Själva discoljudet är redan installerat. En extremt överdimensionerad anläggning står och väntar i Yngsta Dotterns rum. Fjortisfest därhemma på fredag kväll. Lyckligtvis får jag inte vara med. Förhoppningsvis behöver inte störningsjouren heller medverka.

Goda nyheter: Halvar verkar ha kommit igång med bloggandet igen efter en längre tids stenhårt arbete. Fin läsning. Stenhårt förresten, ha ha, det var inte ens meningen.

Mat: Vad blir det för mat ikväll? Ja, det vete tusan. Antagligen vill det sig så illa att det får bli en sväng förbi affären, och lite improvisation på plats. Skulle hellre i lugn och ro vilja slå mig ner i den typen av soffa som kallas schäslong, med en fet bunt kokböcker och bläddra lite för att få lite inspiration till något gott. Men nu står ju den typen av soffa hemma, och där är inte jag. En fördel med att jag nu bestämt mig för den butik som ligger längs österut i centrum är att man då kan stoppa Monarken utanför KB och gå in och säga hej till Tappe, Krogkungen och dom andra. Dessutom kan man, med ett gott glas australiskt rött som sällskap, invänta Hustrun som ska komma med nåt tåg från Storstan.

Något som gifter sig alldels utmärkt med matlagning förresten, är ju gammal fin soul. Till exempel den typen av soul som kom ifrån skivbolagen Stax och Volt. Så vad passar då inte bättre än det här?

Det var väl ett fint sätt att avsluta detta lilla kapitel på? Vi hörs hörrni.