Arkiv för april, 2010

Det som skulle bli fem snabba dagar blev till sådär 11 dagar. Och varför förstår väl dom flesta. Islänningarna drog loss topplocket på en fjällajökur och därmed blev det nån slags flygplansrockenråll som sällan skådats. Señor Garcia och jag fick därmed gott om tid att spåna på manus till filmen Vulkanen, och även till uppföljaren, Vulkanen – återkomsten, typ. Under en av våra flygplatsfärder blev vi dessutom intervjuade av en tysk dagstidning. Kändes stort. Hur som helst blev det en trevlig och underhållande tripp, och vi fick även en drös rätt hyfsade bilder att jobba med till kommande projekt. Avslutningen av detta äventyr kan nog klassas som något av ett crescendo. Buss från Alicante till Stockholm. 45 timmar non-stop, med pauser för bensträckare och mat. Torsdagen innehöll frukost i Spanien, lunch i Frankrike och middag i Luxemburg. Fransoslunchen var fin. Vägkrog+tant+stekbord+biff. Stektanten frågade om jag tyckte biffen var lagom stekt eller om hon skulle steka mer. Så det blev en fin rare biff med nån slags pepparrotssås och pommes frites. Ett glas rött och strålande sol till detta, och helt plötsligt var bussresa rätt OK. En av busschaufförerna, kommisarie Frost, hade dessutom ett glatt förhållande till bussmikrofonen, och ropade med jämna mellanrum ut att man skulle ta sig till bussens pentry och köpa stänkare alt. varmkorv med bröd. Försökte tre gånger köpa korv, men misslyckades. Stänkare lyckades dock vid samtliga försök. Förresten så var Alicante en rätt trevlig, men svårorienterad stad. Vi gick mest i cirklar, men kom som tur var alltid fram till rätt tapasbar. De bästa barerna bjöd på underhållning – mixade ljud av metallsåg och rutten gitarrist i skön förening. Och saluhallen en lördag förmiddag var en upplevelse, synd att man bodde på hotell, annars hade man handlat upp sig på en rejäl middag där.

Fiskhandlare med pondus kollar verktyget. Från saluhallen i Alicante.

En dag på stranden. Soft pick-nick med Fru Berger och Garcia-Rosendahls.

Lyssnar på nya Peter Wolf, och det är fasen svårslaget. Hans förra platta, ”Sleepless” kom för sådär åtta år sedan, och den har jag inte tröttnat på ännu. Den nya,”Midnight Souvenirs” verkar vara gjord av samma virke. Högst njutbart. Inledningsspåret ”Tragedy” delar han med Shelby Lynne, och det kan ju inte bli fel. Och – näst sista spåret ”The night comes down” tillägnas ingen mindre än Willy de Ville, har man inte smält förut så gör man det där och då. Köp.

Ingen rädder för vargen här.

Vad ska man säga? 7-0 till Chelsea mot Stoke igår. Men det känns ändå oroligt med två matcher kvar, och en av dom mot Liverpoolarna, som verkar ha kommit igång ordentligt så här i elfte timmen. Och Degerforsarna har två matcher med 1-0-förluster i bagaget. Fast det känns som att det lossnar snart, kanske redan i morgon…

Slängde ihop en fetinglista också. Berger 120 innehåller bland annat fyra spår från den finfina hyllningsplattan till Warren Zevon, ”Enjoy every sandwich”. Här finns även lite nytt från ”Paperboy” vars nya platta nu ligger ute på spotten i sin helhet. Honky tipsade om dansken Thorbjørn Risager, och det gjorde han rätt i. Han får inleda listan. Nu är inte jag direkt känd för att vara musikalisk. Men jag tror mig ända ha hittat något som Hoyt Axton och Nirvana har gemensamt, lyssna själva på låtarnas intron. Eller så är det bara i min förvirrade kola…

Jaha, och nu lackar det mot Valborg. Kanske bäst att man går ner till Le Parc och håller en stol till fredagseftermiddagen redan nu?

Dåså. Over & Out för den här gången.

Den var inget att leka med. Meningen var ju förstås att endast flambera lite schysst kalvkött. Men det blir ju inte alltid precis som man tänkt sig. Den här gången blev det som så att min vänstra arm, som täcktes av nämnda lammullströja hastigt råkade komma ivägen för den tjusigt brinnande fulkonjaken. Det uppstod inga brännskador eller något sånt, det enda som hände var att en otäck doft, för att inte säga stank, infann sig i det Bergerska köket. Stanken försvann dock lika snabbt som den infann sig, och lika skönt var det. Då kunde vi fokusera på att sätta i oss kalven med rosépepparsås och en härligt onyttig potatisgratäng. Retromiddag, typ. Och oförsämt gott dessutom.

Därefter kunde vi trampa över till KB och lura chefen att slå på TV4 sport för att kolla in en av årets matcher, Barca-Real. Det blev en rätt trevlig historia, trots att Messi ”bara” gjorde ett mål. Zlatan fick inte vara med, han har lite ont i benet, eller som vi pratade om på fejjan igår kväll, han kanske helt enkelt vabbar?

Apropå KB, i fredags var det skivspelardags med Sören G. (i vanliga fall sångare extraordinaire i legendariska bandet Rävjunk), något som inte hänt på länge. Kul var det, mycket bekanta ansikten och rätt så bra påställ på musiken tror jag vi fick till också. Det blev som det brukar, en blandning av soul-rock-punk-funk-blues ungefär.

Imorgon lyfter Ryamattan mot Alicante med dom vuxnaste medlemmarna av familjerna Garcia och Berger ombord. Därefter en liten 50-milatripp i bil i den spanska natten. Fick just veta att det är 80% chans till sol i Nerja på tisdag, det låter tryggt. Vi vill ha fint väder när vi ska plåta strandmat och annat gott.

Hästar kan man inte riktigt lita på. I alla fall inte dom som luftades på Mantorp i helgen. Exakt ingen häst gjort som vi i hästbolaget bestämt. Kan det bero på att vi bara var två av tre styrelseledamöter på sammanträdet? Grill-Janne var utlokaliserad till sydligare nejder.

Chelsea kunde man dock lita på. Tyvärr inte Degerfors, även om jag nog tycker att dom stod för det roligaste och kvickaste spelet mot Henke Larssons Landskrona igår. Men man måste ju göra mål också.

Och precis här kommer det några Spotifylistor igen. Berger 118 och Berger 119. Några namn: Poppiga Jonny Polonsky, som Rick Rubin producerade nån gång på 90-talet. En fin platta. Gamla räven Don Dixon dyker upp. Det gör Lucy Kaplandski också. Dessutom några gamla svenska klenoder. Kommisarie Roy, som jag helt hade glömt att jag har på vinyl till och med. Dessutom garagepoppiga The Pushtwangers, dom står också och pryder sin plats i vinylhyllan minsann. Och nu finns dom alltså även på Spotten, inte illa. En annan rätt morbid sak bör nämnas också. Soulmannen Eddie Holloway med sin söta melodi kallad ”Must I kill her?” Texten i denna lilla historia handlar om att Eddies flickvän lämnar honom för att istället inleda ett förhållande med en annan tjej. Så Eddie frågar sig då alltså, must I kill her? Och kören i bakgrunden sjunger sött ”kill her, kill her”… Var får dom allt ifrån, undrar man?

Eddie Holloway, det verkar vara en hårdhudad herre.

En gammal europamästare gick ju sorgligt nog ur tiden  för ett tag sedan. Lillen Eklund. Honom har man sett runt Uppsala i rätt många år nu. Det sista gången jag såg honom var vid en bardisk här i stan för inte mer än tre fyra veckor sedan. Han såg inte sådär överdrivet lycklig ut. Dessutom lade han in en stöt på en av damerna vid bardisken och den matchen förlorade han på poäng. R.I.P Lillen, och hoppas dom är snälla mot dig där uppe.

Hasta Mañana då, eller vad det heter.

Dom spanska stänkarna stod Zlatan the man för igår kväll. Lite synd bara att Barcelona tappade in två baljor i egen bur. Men det blir ju lite extra spännande i returen förstås. Och spännande, det var det ju så det räckte och blev över. Grill-Janne och jag såg matchen på en drygt fullsatt bar vid namn Baren Baren. Vi blev dessutom bjudna på några stänkare från det skotska höglandet och lite holländsk pilsner därtill av den snälle barlegenden bakom disken. Stärkt av detta slängde jag mig sen upp på järnhästen för vidare färd mot Casa Garcia. Tyvärr hade någon underenergisk gatsopare inte direkt sopad gatan i korset  Ö. Ågatan och S:t Olofsgatan. Där blev det något man utan att överdriva kan kalla årtiondets sladd. Därför ser jag just nu ut som om jag varit med om ett bättre saloon-slagsmål. Vänster knä är ungefär i samma storlek som en fotboll i storlek 5. Ett och annat revben är ömt, dom flesta knogarna skrubbade, och ena ögat småskrubbat. Glasögonen for iväg i okänd riktning. Men, som kapten Andersson sade: Är huvudet dumt, får kroppen lida, Birger. Han kunde inte säga Berger på grund av sitt närkiska ursprung. Så var det med det, ska ni ut och cykla nån mörk natt, ta med sopkvasten, och lämna whiskeyn i Skottland.

Påsken är här. Och kokta ägg måste vara bland det tråkigaste man kan äta. Så vi hoppar det. Ikväll får det bli en baconlindad fläskfilé fylld med vitlöksost. Färskpotatis, grönsaker i ugn och en sås på färska tomater och vitt vin. Och en jääättetrevlig Chardonnay.

Dessutom tar vi och firar påsken lite lätt med en Spotifylista späckad med diverse påskalåtar.

Det där såg väl inte så gott ut? Men Glad Påsk ändå.

Stort tack till Zigne förresten. Han talade på sin blogg om att en av världens bästa plattor nu ligger ute på Spotten. Nämligen Dan Penn och hans ”Do Right Man”. Grym platta är ett rejält understatement. Jag har funderat lite, och den går nog fasen in på min All time top 10. I alla fall top 20. Lätt.

Nån gång på 90-talet lyssnade jag nästa sönder The River Detectives första platta. Två skotska killar som gjorde (och tydligen fortfarande gör) lysande pop. Nu finns deras tredje platta på spotten, den hade jag inte hört tidigare. Riktigt bra den också. Deras första verkar svårhittad, men är den nån av er som vill han den kan jag alltid bränna den eller skicka mp3-filer.

Det blir en blixtsnabb reportage- och kokboksresa till favoritresemålet om en dryg vecka. Skissbilder ska tas, mat ska undersökas och lagas. Spännande ska det bli. Dessutom firar en viss tapasbar 15 år den veckan. Och inte minst, trevligt resesällskap blir det. Passar utmärkt.

Eftersom ni inte får nåt påskägg av mig slänger jag in två listor istället. Berger 116 och Berger 117. Vad ska jag säga om dessa listor, som jag inte sagt 117 gånger förut? Jo, lista 117 tillexempel, den börjar med det lysande lilla bandet EIEIO och deras bidrag till tävlingen ”Världens bästa Chuck Berry-pastisch”. Låten heter ”Go west, young man” och är ett skolexempel på hur en låt ska göras. Om man gillar ölstinkande kaktusstickig rockenråll alltså. Och det där med Chuck Berry-pastich, en sån lista borde man göra. Eller, det borde alla göra. Gör det, alla som känner sig manade, så skickar vi dom listorna kors och tvärs till varandra. Ni har väl i alla fall inget vettigt för er den här långa gulfula slaskhelg, eller? Ja, och resten av 116 och 117 får ni kolla upp själva.

Jag har förresten återupptäckt bandet Sverige. Dom är bra dom. Och så heter dom ju så fint.

Vi avslutar väl med en klassisk video av ett klassiskt band. Sonen älskade den här när han var liten. Och nu har jag tvingat Lill-Sune att gilla den också. Vilket han gör. Det finns hopp om återväxten inom dinosaurie-rocken alltså. Gul påsk på er.