Ordspråk, DJ-kollektiv och några gentlemän.

Det finns ordspråk, och så finns det sanna ordspråk.
Kom att tänka på det nyss, dessutom kom jag att tänka på att det vore ett intressant (åtminstone för mig) ämne att ta upp här i bloggen, som för övrigt inte använts på två och nånting år.
Börjar med ett exempel på ett typiskt sant ordspråk:
”Mycket vatten har runnit under broarna”. Säger sig självt liksom. Klart som fan att det runnit vatten under broar. Det är ju till stor del därför broar finns. Och för att man ska slippa gå i vattnet om man inte vill.
Exempel på osant ordspråk:
”Bra sås reder sig själv”. Visst, om man kokar en viss typ av sås så behöver man inte reda den, om man tex kokar en rödvinssås länge och väl så behöver man inte reda den. Däremot har jag ätit väldigt bra såser som varit redda, jag har gjort dylika själv till och med, och folk har åtminstone sagt att dom varit goda.
Måste nog ta ett par exempel till: Osant ordspråk:
”Den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge”. Skitsnack. Tänk så många gånger många väntat på något gott som inte har kommit. Det finns otaliga exempel på detta hos alla människor.
Sant ordspråk: ”Bra karl reder sig själv”.
Åtminstone idag är det för mig sant. Fru Berger är i Spanien och jobbar på brännan, själv får jag ta egna initiativ till såväl frukost, lunch, middag, Irish Coffee, vattning av grönsaker på balkong med mera med mera. Så alltså, sant.

Nu kom jag på att det finns ytterligare en kategori ordspråk ”Kanske sanna, kanske inte” Exempel: ”De synder man mest ångrar på gamla dar är de man inte begått.”
Det här får jag fundera på, syndat har man väl gjort, men frågan är vilka synder jag ångrar, är ju ändå 60+ nu, så det borde väl klassas som gammal. Eller så får man vänta några år till och se om det dyker upp några synder man är sugen på att begå. Ber att få återkomma i ärendet.
Ytterligare ett kanske-ordspråk: ”Morgonstund har guld i mund”.
Vilket skitsnack. Prova en bagarväckning så ska ni få se själva. Själv har jag gått upp 04.45 några dagar för att jobba vid 05.30, och inte fan såg jag nåt guld på vägen till jobbet. Det man såg var väl möjligen nån stackars reklamtidningsutdelare som trampade omkring på en cykel, och överallt låg det såna där barn-sparkcyklar som vuxna människor far omkring på utan att skämmas. Inte mycket till guld.

Annars då? Jotack. Det jobbas på, Numera huvudsakligen på Güntherska Hovkonditoriet och Reginateatern i Uppsala, plus lite annat.

Dessutom har min gamla kompis Thomas och jag startat DJ-kollektivet Trivseldemens, så vi förväntar oss shitloads av gig i vinter såklart. Vårt valspråk är ”Kommer inte ihåg en låt efter 1980”. Men vi funderar på att ändra det till 1981. Vi gjorde debut på midsommarafton och det var inte uppskattat av alla.
Vi har dock en lång historia av DJ:ande, vår ursprungliga debut var nog i slutet av 1970-talet. Då spelades det på skolor, bygdegårdar, firmafester och nationer. En gång blev vi till och med jagade från Östervåla Skola, och vår bil blev dessutom stenad. Those where the days. Upprinnelsen till detta lär vara att vi, överförfriskade av vino tinto, spelade ”tyst för fan” med Ebba Grön när nån tuff raggare med ev. ragg ville ha en tryckare. Dessutom skrek min gode vän Thomas i mikrofonen de klassiska orden ”Dansa nu raggarjävlar” när vi efter hårda påtryckningar från publikum spelade ”I can jive” med Jerry Williams. Volvo PV:n vi i all hast åkte därifrån i klarade sig dock bra, trots stenkastningen.

Så var det med det. Nu när fru Berger och ena dottern med familj, befinner sig i Nerja Spain sitter jag här och väntar på Uppsalas svängigaste trummis för en eventuell after rep. Egentligen skulle undertecknad också befinna sig i Nerja Spain, bokade en resa utan att fru och dotter med familj visste något. Tänkte helt enkelt bara dyka upp och överraska. En timme innan taxin till Arlanda skulle dyka upp behagade Eurowings ställa in flighten så nu sitter jag här i vårt kök med ett glas rött och Gentleman Jesse & his men på mer än tillräcklig volym i Klipchen.
En otroligt cool sak som dottern Maria (mästertatuerare på Blaecker af Berger) gjorde häromveckan bör nämnas. Hon tatuerade in en Spotifykod till en låt (Jag är bara lycklig när jag dricker, med allas våra Wilmer X). Det innebär att man scannar tatueringen med telefonen, och sen spelas låten upp. Vete fan hur det går till, men nu måste jag nog börja tatuera mig.

Hade förresten glömt bort Gentleman Jesse. Vilken popkille! Köpte CD:n med honom för sådär 10 år sedan, han var en slyngel som förlyssnat sig på Costello, Parker, Flamin’ Groovies mfl. Grymt bra helt enkelt.
I övrigt lyssnas det som vanligt på att från soul till country, från rockabilly till disco. Blir aldrig nån riktig ordning på det här. Snart ska jag dessutom lyssna på Fred Åkerström. Min gode vän Lars har försett mig med diverse formgivningsjobb de senaste åren, ett av projekten är skivomslag till några nya plattor med outgivet material med Fred. Det första som kommer är en 7-tums EP med tidigare outgivna inspelningar. Den förväntas landa i brevlåda endera dagen, om PostNord gör det dom ska… Kan köpas från https://www.facebook.com/search/top?q=fred%20%C3%A5kerstr%C3%B6ms%20-%20officiella

Nu börjar det närma sig kväll och Putte är på ingång så det är väl bäst att avsluta det här raljerandet. Lägger med DJ-kollektivets midsommarlista, så ni ser vad ni missade, och en lista med guldlåtar från Gentleman Jesse.
Farväl, vi ses i sinom tid. Gör inget som jag skulle gjort. Gå inte över ån efter vatten. Vänta inte för länge på något gott. Skål.

Liten pop och en ensam fläskkotlett.

Kom att tänka på en gammal låt med det utmärkta bandet Rampljud från Knivsta. Låten i fråga heter ”Ensam hemma” och var en slags poppig reggae-vill-bli-hit-låt i stil med Gyllene Tiders ”Flickorna på TV2”. Rampljud hade ett gäng bra låtar, och fick lira in demos hos Ola Håkansson och Tim Norell om jag inte minns fel, men det smällde inte till riktigt.  Grabbarna i bandet fortsatte dock att framgångsrikt lira andra grejor. Och varför började jag knattra om det här? Jo, för att jag är, just det, ensam hemma.

Lagar fläskkotlett. Tittar på fotboll. Spelar musik på lite för stark volym. Fru Berger är på julbord på finkrog med gamla jobbet. Sitter och funderar på om det är idé att ta en sväng till Kattis fina krog K2 och kolla in Dragon Dolls, eller eventuellt stanna på halva vägen på K5. Vad vet jag.

Hur som helst. En fläskkotlett inköpt på Lutis för 25 kronor jämnt, eller 24,90 som det stod på prislappen. När jag betalade i kassan sa flickan ändå 25 kronor. Kan man inte köra exakta belopp vid kortbetalning? Vad vet jag. Igen.

Ja just det. Fläskkotlett. Ställde den på högkant i gjutjärnspannan och stekte på fettkappan ett bra tag. Sen gasade jag på ordentligt och torrstekte sidorna för att få en fin grillsmak. Hade redan kickat in en form i ugnen, innehållande halverade kokta potatisar, små tomater, skivad rödlök, riven vitlök och rätt mycket hyvlat smör över det hela. När det började bli hyfsat klart toppade jag fläskkotletten med oanständigt mycket gorgonzola. Lade den på potatisarna och drog på grill i ugnen. Körde tills det var färg på gorgonzolan. Helt osnobbigt och oplanerat. Inte snyggt men gott.

Till detta dracks det rött vin inköpt på en minilivs i Paris. Till detta lyssnades det på John Kilzers totalt okända och fantastiska album ”Memory in the making”. 

Imorgon lirar Jonatan Stenson tillsammans med Staffan Astner på Uppenbar & Bistro, Reginateatern. Vi är lediga men går såklart dit ändå. Blir hur bra som helst. Laters.

Ett kåseri, kanske?

En god vän skrev i ett meddelande till mig idag ”fan du borde skriva kåserier”. ”Haha, eller hur” var mitt spontana svar. När jag hör ordet ”Kåserier” tänker jag på en gammal husgud som lästes mycket förr i tiden, Torsten Ehrenmark, vilken jävla skrivare. Med honom i tankarna kommer skrivkrampen lika naturligt som kissnödigheten kl 03.30. Ordet ”kåserier” för mig tillbaka till en annan tid, nästan den ”svartvita tiden” som Pattegrisen kallade det. Minns att jag låg i Rutans och Harrys svarta skinnsoffa på sommarloven i Bengtsfors och läste Ehrenmark och andra kåsörer, det var tidigt 70-tal. Fina minnen från ösregniga sommarlovsdagar när man inte kunde planka in på Långevi och träna straffar med Levi och Nilsson på den exemplariskt skötta gräsplanen.

Så, får försöka samla ihop mig nu och göra ett försök. Det blev idag en trevlig lunch med frun och äldsta dotterns familj på ett ”spanskt” etablissemang i staden. För säkerhets skull kan nämnas att det var ytterst, ytterst glest befolkat i lokalen.

Lunchen innehöll, för min del, två små rätter, en liten skål pommes frites och tre öl. För att få detta till bordet beställde man i sin telefon medelst en app. 

Ville man ha en öl till, och det ville man, appade man det också. Det fanns en servitris på etablissemanget som envisades med att säga ”ni” till mig, fast jag är ”du”. Dessutom sade hon ”fantastiskt” väldigt ofta. Inte fantastiskt, men gott sade jag då och fick faktiskt inte onda ögat av fru Berger. 

Svärsonen fick sitta under häst…ja ni vet…

Den Bergerska fyrkantigheten är välkänd. Åtminstone i familjen och närmsta bekantskapskretsen. min gode vän El Gordo från Sala och jag tävlar i fyrkantigt. Tänk att gå på nämnda ”spanska” ställe med El Gordo. Det vore en dröm, och personalen skulle få uppleva en fyrkantighet av helt nya dimensioner. Hur många fyrkanter kan en fyrkant ha? Finns det nån fyrkant-app? Många frågor dök upp under lunchen och kommer här nedan att luftas.

Varför ska man beställa en öl i telefonen när man är på restaurang? Varför ska man beställa en maträtt i telefonen? Varför ska man själv gå till baren och hämta sin mat och sin dryck när man har beställt den i telefonen? Varför ska man då dricksa personalen? Jag är helt klart för dricks på krogen, men det måste ju vara motiverat. Vad gör personalen mer än att kalla du för ni? Varför kallar man du för ni när restaurangen är så jävla modern så man inte ens har en riktig meny utan man måste kommunicera med en app i en telefon?

Var det här ett kåseri? Jag vet inte. Men nån kanske kan upplysa mig, och dessutom ge svar på alla dessa frågor. Det kanske var en ny genre, Frågekåseri?

Förresten, den här uppvärmningen och eventuella nystarten (igen) på bloggen kräver väl en lista också. Här kommer den. Kungsgatan 1 rullar fett. 

Jordärtskocka, New York-feber och Näradödenmän.

Jamensådärja. Veckorna rullar som ett galet tåg längs den rangliga järnvägen, kolaren är helt vild och bara skottar på i loket. Vi får se hur det går inför nästa skarpa kurva. Nobody knows but Jesus, men frågan är om han ens har en aning. Efter en 5-dagars arbetsvecka på Bridge Farm är man nu uppvärmd. Kändes fint att kliva av bussen igår eftermiddag, efter förhoppningsvis väl förrättat värv. Tänk att dessutom bli gratifierad med ett stycke kall öl av Husbonden innan de bakre regionerna ens hunnit nå ner i soffan.

Regnet regnar och bröden bakas. Jordärtskockorna skola skalas inom kort. Ikväll blir det Jordärtskockssoppa och hembakt bröd. Otroligt närodlade jordärtskockor dessutom.

Planer ska måhända slipas inför midsommar. Själv ska jag jobba på midsommarafton, men vad gör det, vill minnas att jag deltagit i ett drygt 50-tal midsommaraftnar så det känns som att det börjar bli klart. Eller är det så att det aldrig blir klart? Ungefär som julafton. Det borde verkligen vara avklarat. Fyrkantigheten kanske inte är helt 100-procentig ändå, med tanke att jag skulle kunna tänka mig en jul utan jul och en midsommar utan midsommar? Vid närmare eftertanke har förresten de cirka 9 senaste julaftnarna tillbringats på icke helt traditionellt vis, så snart vet jag varken ut eller in. Igen.

Eftersom det som skrevs ovan skrevs igår lördag, så kan jag meddela att jordärtskockssoppan blev utomjordiskt god. Fru Bergers hembakta bröd och ett glas vin till detta så var man hemma big time.

Förra helgens utflykt till Gurkstan a.k.a. Västerås blev utomordentligt lyckad. Först ett glas vin i Sala, tåg till V-ås och hiss upp i högstahuset för en drink. Därefter middag på Limone, mycket gott och trevligt. Dessutom hanns det med en sväng in på ett Vinotek runt hörnet, sen tåg till Sala och en öl på Tågstationen. Därefter bar det av mot Järlåsa och bingen. Tackar så mycket Herr och Fru Quadrado för en riktig helkväll.

Det har ju inte varit några riktiga helkvällar på sistone, något som vi får försöka ta igen lite senare i livet, hoppas bara att det blir förr än senare.

Ibland, med ålderns rätt, tänker man tillbaka på saker som hänt tidigare i livet. Om man tänker efter lite så har det hänt en hel del. Bådet tokigt och slugt som dom sa förr. Ett tokigt exempel kan vara när Krogkungen (KK) och jag tog en sväng till New York. Galenskaperna började redan på Arlanda. KK och undertecknad styrde kosan mot en bar på för att läska oss en aning innan den långa flygfärden. Efter den första läsken kom vi i samspråk med bartendern som kände igen oss från kroglivet i Uppsala, KK tipsade om någon drink han borde blanda åt oss. Detta slutade med att KK plötsligt stod bakom baren på Arlanda och blandade drinkar. Flyget blev naturligtvis 2 timmar försenat så det blandades ännu fler drinkar. Tiden går ju fort när man har roligt, så helt plötsligt hörde vi våra namn i högtalarna, det var tydligen dags för avfärd. Efter nån timmes flygning och några glas vin till maten ryckte KK till, och tuppade av. Svimmade. Nu är jag inte precis utbildad inom sjukvården, så det kändes säkrast att trycka på knappen i taket. Snabbt dök det upp en steward som kikade på KK, drog iväg och kom tillbaka med ett glas vatten och nån slags piller som vi stoppade i sjusovaren, vips så hoppade han igång. ”No more alcohol for you” påpekade stewarden strängt. Det gjorde inget, KK var ändå inte sugen.

Väl framme på flygplatsen dök det upp en snubbe som var som hämtad ur Sopranos, både klädsel och New Jersey-tugget var på pricken. Han upplyste oss om att det var dumt och dyrt att ta en taxi, mycket smartare att åka med honom. Sagt och gjort. När vi satt oss i bilen och han fick veta att vi var från Sverige plockade han fram ett foto där han glatt poserade med allas vår Zlatan framför sin bil. Han hade skjutsat vår svenska världsstjärna nån vecka innnan. Inte bara vi som åker svarttaxi i New York alltså. Vår chaufför hann även berätta att han tidigare hade en framgångsrik restaurangrörelse med 25 anställda vid 9/11. Den försvann vid terrordådet och inga försäkringar täckte nånting, så nu satt han här och körde svarttaxi 20 timmar per dygn för att få ihop till sonens college-utbildning.

Nån dag senare sitter jag i lobbyn på Chelsea Hotel och väntar på att KK ska bli klar. Plötsligt knallar det in en snubbe och börjar, som om det var den naturligaste saken i världen, att urinera i den öppna spisen. Stanley bakom portierdisken ropar lite lätt upprört: ”Hey, Johnny – you’re peeing in the fireplace – again!” Only in New York. Därefter åker vi tillsammans med en gammal kompis till den i West Village belägna italienska restaurangen Po’s, som startades av Mario Batali och Steven Crane 1993. Eftersom vår kompis hade jobbat där var det lätt ordnat med bord, och vi fick en helt fantastisk avsmakningsmeny. När vi stängt Po’s drog vi ut i New York-natten i sällskap med Steven och några av hans kollegor. Kvällen avslutades på Hogs & Heifers. Ett minne för livet. Väl tillbaka i Uppsala några dagar senare slog jag på tv:n och slötittade på Seinfeld. I detta avsnitt lyckades Seinfeld och hans vänner bevista både Po’s och Hogs & Heifers. Det är en liten värld, även i New York.

Apropå tv: Det känns som evigheter sedan man låg i soffan och kollade in en fotbollsmatch. Eller när man satt på Hörnet eller Fiskartorget och kollade in en match, med godea vänner, tapas och goda viner. Fy tusan vad jag saknar detta. Vi får hoppas att det snart är dags för Chelsea, Degerfors och Granada att dra på sig dojjorna. Malaga och Sirius också förstås. Bifogar i väntans tider en bild från när fotboll var fotboll.

Degerfors-Helsinborg, Henrik Berger vs. Henrik Larsson.

Och så var det det där med musik. Ibland blir man knockad. Som nu till exempel, när jag snubblade över en man vid namn Logan Ledger. Det som gjorde mig nyfiken var: Producent T-Bone Burnett. Och:  Låter lite som Raul Malo och Chris Isaak. Själv tänker jag även på briljanta svenska bandet Fatboy. Logan har dock helt klart en egen identitet. Lite vemodigt, lite countrytwangigt och lite eftertänksamt. Passar till: Matlagning, öppen spis, solnedgång, rött vin, beuf bourgignon, gotländsk sommarnatt, ja inte fan vet jag, passar till det mesta helt enkelt. Debutplattan heter ”Logan Ledger” simple as that. Lyssna.

OCH nu blev det plötsligt nästa  lördag. Man undrar hur detta gick till. 
Uppsalas heta, mogna och välhängda (det sista vet jag förresten inte) men jag tänkte i ålder och kött-termer, Almost Dead Men, pubrockare av rang, släpper sin debut-LP, ”A brilliant youth wasted growing up” idag. Härligt att kunna skriva LP, släpps såklart även på digitala plattformar. Skivsläpp på Open Mind Records. Mer info på ADM:s facebook-sida. Hursomhelst så levererar näradödengubbarna lysande rock & roll. It’s like a mission from God. Det är rock & roll i sin bästa form. Kan finnas spår av bland andra Dr. Feelgood, Pretty Things, Lou Reed, Johnny Thunders. Missa inte.

Eftersom jag idag lider av tidsnöd, detta är nedknattrat på en kafferast (vilket ni säkert redan räknat ut) så kommer jag här med Karantänrock 9. Ni får gräva själva i listan, men jag kan bara nämna några namn. Tjatar oförtrutet vidare om Dion och hans storhet, nytt singelspår i listan. My Darling Clementine, våra goda vänner från England, som spelade på Casa Grande för ett par år sedan, har släppt en ny låt. Dom tolkar Elvis Costellos lysande ”Different finger” med den äran. Andra namn som bör nämnas är t.ex. Ruthie Foster, Jesse Dayton – en countryrock-slitvarg och gigant, som här tolkar Dr. Feelgood. Robert Ward, The Plastic Pals, John Coughlans Diesel med Phil May på sång (RIP Phil), Darondo, Sonny & the Sunsets, och många många fler. Rock on gott folk. Hoppas lördagen blir skonsam mot er.

Penniman, en skön Porchetta och lite perfekta oliver.

Jahaja. Då var det söndag igen. Hade tänkt skriva lite i fredags, men eftersom undertecknad inte har det där självklara svänget i pennan (eller tangentbordet) som professionella skrivkarlar, så måste den blivande läsningen jäsa lite i det 57,5 år gamla hjärnkontoret. Skrivbordsprodukten måste, eller åtminstone vissa delar av den, mogna i några dagar. Om produkten tjänar på det kan jag själv inte avgöra, eftersom jag inte vet hur den blivit om den skrivits i fredags. Och där blev det sådär komplicerat igen.

Det skrivs hur som helst till tonerna av den sorgligt nog bortgångne Richard Penniman a.k.a. Little Richard. Merparten av hans maniskt svängande, helt epokgörande och fantastiska musik-skatt producerades under 1950-talet. Det som lyssnas på här och nu är dock en rykande, kokande och rockande flottigt soulig platta vid namn ”The Rill Thing”. Inspelad i Muscle Shoals 1970. Ett astajt husband och en Rickard (som Jerka hade sagt) i högform. Ingen plats för utfyllnad, 9 omistliga låtar. Plattan avslutas med en ”I saw her standing there” där han tolkar Beatles som om han aldrig gjort annat. Kan inte bli annat än 5-stjärningt med namn som Travis Wammack på gitarr och Roger Hawkins bakom trummorna. Essential listening folks.
Ytterligare en platta – ”Right now!” – spelades in med Little Richard i Muscle Shoals-studion, året var 1974. Så här berättade huvudpersonen om inspelningen. Man kan säga att förr, det var tider det:
”We were about to start a tour and we needed some money. So Robert ”Bumps” Blackwell and me got a deal for one album with an advance of ten thousand dollars from the record label Kent Modern. We went into the studio and did it in one night. I did material we had worked out together. I prefer recording at night, my voice is in better shape then.” Så gick det till när man spelade in plattor back in the days. Ett album på en kväll…

Igår lördag bröts stugsittandet, karantänen eller vad man nu kallar det, av en sväng till Staden. Första anhalt, Klostergatan 5, lysande liten krog med Systrarna Garcia vid rodret. Uteservering och sol, det var två månader sen man upplevde något liknande. Ett par öl och några glas vin senare gick bussen till stadens utkanter och middag hos systrarna Garcias moder, hennes make och den grymt coola hunden Charlie. Det blev såklart en fantastisk kväll med god mat och dryck, bastubad och mycket kul snack. Dessutom blev det en snabbvisit på Ankan på vägen hem för en helt nödvändig öl och lite snack med Krogkungen. Så ska en lördags-slipsten dras.

Nu laddar vi upp inför nästa lördag. Fru Berger och jag är bjudna på restaurang i Västerås. Av Pedro Quadrado med fru. Mycket trevligt och inte ett dugg fyrkantigt heller. Åka till en annan stad liksom, bara sådär. Jag har såklart tjuvkikat på menyn på restaurangens (Limone) hemsida och det ser mycket lovande ut.

Apropå mat, det blir inte alltid som man tänkt sig. Hade i fredags tänkt laga till lite schyssta grillspett med fin välhängd biff, lök, paprika och till detta smörstekt kulpotatis i färska örter och en varm provolonesås. Nu blev det istället en Porchetta med ovan nämnda potatis, och till detta en annan varm ostsås med Chèvre och Manchego. Dessutom en sallad med små mozzarellabollar, cocktailtomater och lite annan gött. Funkade finfint. Brynt Porchetta åkte in i ugnen på 125 grader i tre timmar och packades sedan i folie och kördes på full puck, sådär 225 grader i 10 minuter för lite extra krisp på ytan.
Tacofebern vägrar ge med sig. Ikväll ska det lagas mexikansk köttfärslimpa, lindad i mjuka tacobröd. Hur detta ska sluta vete gudarna, om ens dom.

Idag skulle Lee Brilleaux, ”The Guv’nor” fyllt 68 år. Jag är rätt säker på att det i Rockhimlen (eller möjligen Rockhelvetet) finns en klibbig bardisk där Lee hänger, med en Röd Marlboro i mungipan och en Gin & Tonic i näven.
Vi firar Lee här med en skön video från Dr. Feelgoods ungdomsdagar, självklart med Wilko på gitarr. Dr Feelgood i all sin maniska prakt. Deras listetta ”Stupidity” från 1976 åker med av bara farten.

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Skulle avsluta detta kapitel igår, söndag. Det kom en middag och några tv-serier emellan. Så nu sitter jag här, det är måndag förmiddag, soligt, kallt och blåsigt. Stora delar av barnbarn-skaran rusar runt, åker rutschkana, klappar getter, äter kakor och har det allmät trevligt här utanför. Själv sitter jag i stugan, fixar och donar med formgivning till något som lite senare i år ska utmynna i en bok, skriven av bland annat vår gode vän Lars.

Den mexikanska köttfärslimpan behöver vi inte prata om så mycket. Man skulle kunna säga att den havererade. Så kan det gå. Ingen är perfekt. Men – och jag citerar Billy Pang Berger – ”Det var inte äckligt iallafall.”

Förra veckans tävling var tydligen lite svår. Ingen hade rätt. Så den här veckan blir det en lite enklare tävling: Vilket band sitter till höger i tunnelbanevagnen på denna hårt beskurna bild: Vinnaren får hitta på tävlingen till nästa bloggkapitel.

Saker man kan längta efter: En spansk ostbricka och en skål med de makalöst goda ansjovismarinerade oliverna man köper för en struntsumma i Nerja España. Ett glas Aldeya till det så är man hemma big time.

Förresten: Det finns bloggar, och så finns det Halvars blogg. Härlig läsning som verkligen rekommenderas. Uppdateras dessutom betydligt oftare än den här slöbloggen. Check it out ni som inte redan läser den.

Nu går vi över till lite musikaliska väsentligheter: Karantäntrock 8, listan:En ganska fyllig lista om jag får säga det själv. Vi kickar igång med Nikki Hill, skönt rockig tjej med den rätta rösten. Som ett långsamt Georgia Satellites tyckte musik-kännare I. Bergman. Det är bara att hålla med. Ett band som upptäcktes hemma hos Pedro Quadrado är också med, Whiskey Meyers. Lite sydstatsrock/country sådär, kanon. Snuskig soul får vi också oss till livs i låten ”Wanted: Lover, no experience needed” med Laura Lee. Det blir även lite småjazzig bluesrock med George Benson, ja, DEN George Benson har gjort en platta där han tolkar både Fats och Chucken med den äran. En annan veteran, Dion di Mucci släpper en ny platta i dagarna, gäster är bl.a. Bruce Springsteen, Van Morrison och andra celebriteter. På spåret vi har med här gästar träbocken Joe Bonamassa, men det är helt OK ändå. Förresten, vi slänger med en Dion-låt till, där Billy Gibbons från ZZ Top lirar gitarr. Dion, född 1939 har inte gått i pension ännu alltså. Nytt från Nick Lowe, ”Don’t be nice to me” en lysande sommarsingel. Ja, så där rullar det på, kolla själva. Nej, åter till bokprojektet, vi ses i helgen, kanske på söndag?

Långkok, barhäng och skorpfeber.

Då var alltså Valborg 2020 avklarat, och även 1 maj, då vi inte utförde något arbete värt namnet. Vi lyckades dock att medverka i en videokonferens, som går av stapeln varje fredag kl 17.00. Konferensens huvudsakliga syfte är att skåla och snacka skit. Mycket trevligt.

Idag som följdaktligen är 2 maj, är det lugnt och rofyllt i Stugan. Det står en pulled pork i ugnen där inne i huvudbyggnaden, och något som ska bli ”pulled chicken” om det nu finns något sådant. Det kommer att visa sig om sådär 4 timmar. Till detta kommer det att serveras ugnsrostad potatis, lök och morot. En sås slänger vi ihop med hjälp av sky från grisen, lite tomater, fond, örter och vitt vin. Tror att resten av gänget som är och jobbar och sliter i #hushelvetet är hungriga när dom kommer. Husbonden är på #hifiexperience och säljer hörlurar för 34.000 kronor paret hela dagen och är säkerligen värd en redig middag och ett par pilsner när han kommer hem. Blir det mer än ett par pilsner tar han nog fram gitarren efter maten också.

Här på gården går jag, som vanligtvis kallas ”Gubben”, under namnet ”Morfar”. Mest beroende på att jag är just det till Lill-Sune och Billy Pang. Det finns dock ytterligare en morfar i hushållet. Detta kan orsaka vissa missförstånd. Som tillexempel när någon säger att ”Morfar var värsta häradsbetäckaren, men nu är  han kastrerad” vilket i och för sig är sant, detta gäller dock, vill jag understryka, Katten Morfar. Kan även bli lite annorlunda om nån yngling i familjen springer omkring i grannskapet och ropar ”Morfar, kom in och ät”. Katten Morfar är en cool katt. Häromkvällen låg han under fullt pågående fest och sov lugnt på bardisken. Stil och klass. Hunden Amigo, med spanskt blod i ådrorna är också en barhängare av rang, drar man ut en barstol sitter han där innan man ens hunnit säga öl. Tror inte han dricker öl, men hänga med människovännerna på en barstol gillar han skarpt. Apropå bar så stod det en flaska högklassig Pastis i köket, självklart av fabrikatet Berger. Kanske skulle vara något efter maten ikväll, med lite vatten eller en isbit i. Mums. Apropå mat och mums, ett mål nästa vecka är att göra grillspett med biff, lök, paprika och annat gott. Detta ska serveras med en Provolone-sås. Aldrig testat, men det kan nog inte bli annat än gott.

För övrigt börjar tydligen åldern ta ut sin rätt. Sängdags redan vid 23-tiden på Valborsmässoafton. Te och skorpor framför tv:n var och varannan kväll. Just nu ägnas Tv-tiden åt ”Falsk Identitet” på Svt. Var sen på bollen med den serien och är bara inne på första säsongen, men verkar riktigt bra. Ytterligare 4 säsonger finns, så jag får nog skriva till Pågens och kolla om mängdrabatt på skorpor. Skorpfebern har drabbat mig med stor kraft.

Idag är Pedro Quadrado på uppdrag. På beg-skivbutik. Han frågade vänligt ifall jag sökte någon skiva. Och det gör jag ju, eftersom mina tusentals vinylskivor såldes för sådär 8 år sedan. Samlartarmen börjar säga till om påfyllning. Nej, det ska inte bli någon skivsamling som i forna tider. Däremot vore det kul att hitta till exempel dessa två utmärkta samlingsalbum:  Don’t mind rockin’ tonight med Ducks Deluxe och 15 thoughts of Brinsley Schwarz. Fina tidlösa grejor.

Det är helt otroligt hur kul det skulle vara med lite fotboll på TV. Gärna på en spansk tapasbar där slamret framkallar tinnitus grande innan första halvlek är över. Som till exempel på  Puntilla, fiskartorget, Nerja. Vi hoppas att det kan bli nån gång framåt vintern åtminstonde. Men man kan bara göra som man gjort större delen av livet. Gissa. Det får bli lite fotbollsklipp då och då på Youtube istället.  Det har förresten framkommit önskemål om en tävling här på bloggen. Här kommer det nu en lite tävling med sportanknytning. Undertecknad spelade några säsonger fotboll i klubben IFK Uppsala.

Vi brukade kalla oss ”Svenska mästarna” eftersom IFK faktiskt var svenska mästare, 12 gånger. Dock i bandy. Första gången 1907 och sisa gången 1933. Den enda klubb med fler SM-titlar är Västerås SK som tog sitt 13:e guld nånstans 1988/89. Nu till tävlingsfrågan: I IFK Uppsala fanns två spelare som varit landslagsmän i fotboll, ishockey och bandy. Vad heter/hette dessa sportiga herrar. Den som svarar rätt vinner en LP med Pelle Karlsson (ej valfri, tror att han bara fick göra en). Nu över till musiken.

Det är dags för Karantänrock 7 om jag räknat rätt. Den här gången har listan förgyllts med både gammalt och nytt, souligt, bluesigt rockigt och lantligt (som vanligt alltså). Några nya och några household names. Steve Forbert har precis släppt en ny platta, med egna tolkningar av favoritlåtar så han fick vara med. Lite Nordirländsk gammel-new-wave med favoriterna Xdreamysts. Eli ”Paperboy” Reed, ny-soulfavoriten, har varit med och sjungit lite på en hyllningsplatta till en av världens bästa musikstudios i Muscle Shoals, Alabama. Han framför Clarence Carters ”Steal away med den äran. Datura4 från Australien är väl värt en koll om man gillar sin 70-tals-rock med lite boogie. Det är lite gamla rockveteraner från down under som satt ihop bandet, t.ex. Dom Mariani från The Stems.  Dessutom bjuds det på lite gamme-lsoul med Wilson Pickett, lite ny-country-soul med Frazey Ford och, såklart, Rolling Stones nya och självklart lysande singel. Plus ett 30-tal låtar till. Så på med Marshallen eller vad ni nu spelar i och vrid upp volymen till 11, det är ju lördag. Hasta Luego gott folk, nu är det bäst att gå och kolla till grisen i ugnen.

Flyttbestyr, skjortbrist och en helt nödvändig guidebok.

Fredagen är här. Jag sitter och fipplar med Spotify och är lite sugen på en öl. Plötsligt slår det mig: väääldigt länge sedan jag hörde den eminenta låten ”Preacher” med Lars Bygdéns band 1.000 Dollar Playboys. Plattan kom 1999 och gick varm därhemma ett tag. Sen hamnade den i hyllan och kom inte fram något mer. Nu ligger den i Spanien, i karantän, i Nerja,  in en lägenhet, i en garderob, med sällskap av mina ytterligare sådär 2.000 CD:n. Prydligt insorterade i fina pärmar. Jag tar en Norrlands guld och skålar med mig själv medan Bygdéns band larmar på här i stugan. CD-skivorna dyker väl upp här vad det lider. Vi har nämligen bestämt oss för att flytta tillbaka till Uppsala efter de 9 åren av krogjobb och andra roligheter i Nerja. Tanken var från början att köra i 10 år och sedan utvärdera. Nu kom en Corona som utlösande faktor till en tidigare flytt. Det har varit en fantastisk tid i Spanien, och det kommer det att bli här i Uppsala igen också. Planering inför nya sysselsättningar har satts igång, bostad ska letas till i höst och en hel del annat ska väl fixas och donas med. Så är det någon som sitter på en bra kontakt till en hyreslägenhet på sådär 2-3 rum i Uppsala går det jättebra att höra av sig…

Det finns annat att tänka på också. Till exempel min favoritskjorta, den Paisley-mönstrade från Lambretta, börjar bli urblekt. Inköptes för några år sedan i en butik på Carnaby Street i London. Senast jag var där hade dock  Lambretta-butiken bommat igen. Typiskt, hade ju tänkt köpa backup-skjorta, men det kanske finns på internätet. Måste förresten vara så ute att handla på Carnaby Street nuförtiden att det nästan är inne igen. Det var nog antagligen ute redan första gången jag var i London, 1973 (eller -74). Då köpte jag platåskor, otroligt snygga, svarta och vinröda, men ett nummer för små. Fanns inga i min storlek, så det var bara att bita ihop. Det bästa med dom var att jag nästan kom upp till 160 cemtimeters längd när jag vacklade omkring där i Heidenstamsskolans korridorer. Den där gången 1973 (eller -74) såg vi, farsan och jag, Tottenham-Leicester, Spurs vann med 1-0 och Martin Chivers kastade ofantligt långa inkast. Det var en riktigt klasspelare det, Martin Chivers. Lite av en favorit fast han hade straffats med att få spela i Tottenham. Som om inte detta var nog gick vi på en pub före matchen, en helt epokgörande upplevelse. Och bodde på ett hotell med guldfiskdammar i lobbyn, och pianist i baren, helt ofantligt coolt. Där och då grundlades kärleken till London. Staden jag kan besöka hur många gånger som helst.

Helt plötsligt är det måndag. Skrivandet av detta lilla kapitel börjades ju i fredags? Lördagen tillbringades hos min broder Pedro Quadrado och hans hustru. Vi åt god mat och drack goda drycker, pratade musik och andra viktigheter. Det kröp även fram att Pedro inte bara är fyrkantig, han är en nej-sägare också. Det betyder sannolikt att undertecknad är detsamma. Har dock inte vågat fråga omgivningen om detta.

På onsdag fyller Hon som bestämmer över getterna år, detta måste ju firas såklart. På torsdag är det sista april och om allt går som det ska, utomhuskonsert i format mindre med Uppsalas hetaste band, The Hot Shots. Detta går isåfall av stapeln 25 meter söder om vår stuga, på ett trädäck grande. På fredag är det 1:a maj, vilket också skulle kunna firas på något vis. Förslag emottages tacksamt.

Det händer saker i byn. Häromdagen kom det till exempel en anka på besök. Människan som har vårdnaden om ankan lyckades dock efter några väldigt roliga och underhållande försök fånga in djuret i fråga. En annan intressant händelse var när vi i lördags, Husbonden och jag, åkte in till Staden för att titta på en Maserati. Det är, för er oinvigda, en bil. Väldigt snygg, väldigt snabb, väldigt dyr. Husbonden nöjde sig med att titta på detta italienska fullblod och åker även i fortsättningen KIA. Men kul att titta var det. Gillar när hastighetsmätaren går till en bit över 300 km/h. Efter biltittning blev man hungrig. Vi styrde således kosan till Burger King. Senast jag var på Burger King, på Malaga Flygplats, svor jag att det var sista gången. Nu blev det sista gången en gång till. Det är svårt att förstå hur man, även om man verkligen försöker, kan laga en så fruktansvärt dålig hamburgare. Torrt bröd, trötta nästan obefintliga grönsaker. Stenhård, torr och kall ”burgare”. Ett skämt. Ett dåligt skämt. Till detta serverades cirka 15 st pommes frites, summa 90 kr. Läsk fick man ta själv i en maskin. Det första glaset 7 up var bara vatten. Hade varit bättre att köpa nio korvar med bröd på IKEA för dom pengarna. Tack och adjö Burger King.

Att skriva en bok skulle vara intressant. Problemet är att man måste veta vad man ska skriva om. Detta har stötts och blötts i hjärnkontoret vid ett flertal tillfällen, helt utan resultat. Fick dok hjälp på traven härom dagen av Facebook. Det fanns nåt sånt där töntigt ”spel” där man klickar på en bild och ett automatiskt svar kommer. Här handlade det om att få ”boken om sitt liv” typ.  Se bilden nedan för Andreas Bergers bok: Var får dom allt ifrån undrar jag? Hur visste dom detta? ”Storebror ser dig” fick helt plötsligt väldigt stor betydelse. Men okej, det här är tydligen en guidebok, så storebror har väl på något sätt ringat in mina kompetensområden. Nu över till musiken.

Fick i helgen lyssna på ett band vid namn Whiskey Meyers, mycket trevlig sydstatsrock/country. Just nu lyssnas det på Nikki Hill, grym rockig och soulig tjej. Det kan ni kolla upp. Dom kommer säkert med i nästnästa lista, Karantänrock 8. Idag ska vi dock fokusera på Karantänrock 6. Där kan man hitta namn som Swamp Dogg, ett spår från hans nya platta där det finns diverse prominenta gäster. En gammal Johnny Adams-platta har dykt upp på Spotten också, den gick varm på Fredmans i början av 2000-talet vill jag minnas. Vegabonds har jag fastnat rejält för, värt att checka upp. Det dyker även upp lite garagerockare som Baloon Farm och Chesterfield Kings i listan. Plus såklart helgens låt – ”Preacher” med ovan nämnda 1.000 Dollar Playboys. Såg förresten att det ska bli nån livestream med Lars Bygdén i veckan, det får man inte missa.

Nu ringde lunchklockan här på ranchen. Vi ses framöver.

Invecklad och utvecklande fyrkantighet.

Det finns de som bestämt hävdar att undertecknad är fyrkantig. Jag har till och med ett alias som hänger ihop med min fyrkantighet ”Andres Quadrado”. Om detta beror på att jag råkar ha Pannbiff med löksås, potatispuré, lingon och inlagd gurka som favoriträtt, eller att några av mina favoritband är Dr. Feelgood, Rolling Stones och Rockpile vet jag icke. Eller kan det vara för att jag hållt på samma fotbollslag sedan den 29:e april 1970? Egentligen spelar det väl ingen roll, men det kan ju även vara summan av den så kallade kardemumman som gör det? Det är dock mycket trevligt, för att inte säga viktigt, att jag har stöd i min fyrkantighet. jag har nämligen en god vän, vi kan kalla honom Pelle. Denna ytterst trevliga person har även han begåvats med ett fyrkantsalias –  ”Pedro Quadrado”. Vi är bröder i fyrkantighet. Det har talats om att vi borde starta en sjukt fyrkantig youtube-kanal, vi är dock för fyrkantiga för att ge oss på något så nymodigt. Det får möjligen bli om 25-30 år när Youtube bör vara väldigt nära den digitala ättestupan. Då ska vi i direktsändning steka pannbiff, dricka Riojaviner (sjukt omodernt) ,raljera om musik från 70-talet och bete oss som de näradödendinosaurier vi är. Fan va roligt.

Nick Lowe sa en gång att det svåraste som finns är att skriva och framföra ENKLA och BRA pop/rock-låtar, eftersom det mesta redan är gjort. Låter som en sanning i mina öron. Lite så är det med pannbiff också. Tänk att göra den PERFEKTA pannbiffen, med de helt PERFEKTA tillbehören. Löksåsen, potatispurén, den inlagda gurkan och de rårörda lingonen. Det är inte alla lunchkockar som klarar det. Många äro manade, få äro kallade. Blev nästan lite religiöst där.

En av mina teorier, som jag tror stöds av t.ex. Nick Lowe är alltså att göra det enkla, i vad det än må vara, fotboll, musik, matlagning eller något annat – kan vara utvecklande. Det komplicerade är invecklande. Eller så måste man vara sjukt mycket smartare än t.ex. undertecknad för att något komplicerat ska vara enkelt? Nu hänger jag inte ens med i mina egna funderingar längre. Kan bero på att påskölen börjar ta slut i glaset. Över till sporten.

Fotbollslaget som nämns ovan är förstås Chelsea FC om nu någon missat detta. 1970 års cupfinal spelades mellan Chelsea och Leeds den 11:e april 1970 på Wembley och slutade 2-2. Det blev omspel för första gången i cupens histora sedan 1912. Omspelet tog plats på Stamford Bridge och de blåtröjade vann med 2-1. Jag bestämde mig för att hålla på Chelsea efter att jag fått ett ex av den engelska tidningen Goal av den fotbollsintreserade musikanten Stan Getz. Tidningen avhandlade omspelet i cupen och bilderna på de blåklädda tuffingarna från London gjorde mig omedelbart till en supporter. De bleka vitklädda gossarna från Leeds såg inte mycket ut för världen i mina ögon.

I förra avsnittet av bloggen hade vi en tävling. Rätt svar kom även denna gång från Lars Nylin, snabbast på bollen åter igen alltså. Vi ber att få hålla dopingkontroll inför nästa tävling. Tävling är förbjudet i påsktider så det får bli nästa gång.

Härom månaden hade vi en herrmiddag i Nerja. Det är alldeles för sällan man har herrmiddag. Vad äter man på en herrmiddag? Pannbiff såklart. Självklart äter man även förrätt. På denna tillställning blev det Sill i papper. En fantastiskt trevlig anrättning. Jag tror att herrarna som medverkade tyckte det också. Pannbiffen blev dessutom uppäten, vilket torde tyda på att den fick godkänt. Tanken var att vi skulle äta dessert också, men vid  det laget hade intresset fokuserats på drycker såsom öl, vin och i vissa fall även Fisk. Desserten frös alltså inne. För er som undrar, ja, det finns en dryck som heter Fisk. Mannen som gav Fisken ett ansikte var med på herrmiddagen, vi kan kalla honom Janne. Denna ytterst trevliga man gick för säkerhets skull ett extra varv till närbutiken, detta under herrmiddagens gång,  för att säkerställa att lagret av rödvin inte skulle urholkas. Det blev även vardagsrumskonsert denna förtrollade kväll. Kent-Jannes hette duon och dom framförde ett antal klassiska låtar. Detta finns dokumenterat för de som var med men inte kommer ihåg. Kontakta mig för video. OBS! Gäller alltså endast deltagare.

Igår var det Internationella Gin & Tonic-dagen. Vi helgade denna högtid som sig bör. och kan tänka oss att idag även helga Internationella Gin &  Tonic-annandagen. Vi missade dock Internationella Gin & Tonic-aftonen som borde varit i förrgår. Det blir skärpning nästa år. En liten passus dock. Nymodigheter som pepparkorn och annat jox i GT:n får hipsters och annat löst folk hållas med. Har även sett exempel på rosa gin och färgad tonic??? Vad är det för fel på lite Plymouth alternativt Bombay eller Tanqueray, en helt vanlig Schweppes och en citronskiva? Kulturskymning gott folk. Ungefär som att dricka en skäggjäst IPA istället för en Carlsberg. If it ain’t broke, don’t fix it.

Karantänrocken rullar på: Eftersom det är påsk i luften och ägg ska kokas fattar jag mig kort denna gång. Listan Karantänrock 5 kommer här. Några som bör nämnas är uppsalabandet Almost Dead Men, med ”My lady in white” – riktigt bra pubrock med bland andra Sören G. Andersson, sångare från Rävjunk. Bara en sån sak. De rockar på stenhårt och debut LP-n är på gång så vitt jag förstår. Köp gott folk! Annat värt att nämna är gamla new wave-bandet The Valves, med låten Linda Vindaloo. Den kom ut som B-sida på singeln ”It don’t mean nothing at all” på Albion Records 1979. Vill minnas att jag hörde den på ett radioprogarm med Lennart Wretlind på den tiden. Han hade koll redan då, och spelade den sjukt bra B-sidan istället för den halvdana- A-sidan. Annat värt att nämna är Lady Wray, världens bästa Bill Withers-låt, Louise Goffin tillsammans med Chris Difford från Squeeze och Nick Lowe’s nya singel. Allt är egentligen bra förstås, åtminstonde om man är lite quadrado.

Tre saker som susade genom kupan precis. Den första frågan ställs till allas vår trumslagar-bartender Ingemar Bergman: När ska The Potatis börja giga? Följande fråga ställs till Fru Berger: När får jag min varghund? En allmän fråga: Om alla som firar påsk skulle gå till kyrkan, blevo det bli trångt då?

Jamen ha en glad påsk då. Nu är det dags att stöka lite i köket, slå en bea, fixa en rödvinssås och lite hasselbackspotatis.  Till detta lyssnas det på listan Rockers till påsk, Quadrado, moi?

Vinylspelare, morgongymnastik och tacofeber.

Det tar nån vecka att anpassa sin halv-spanska lekamen till det bistra klimaten här uppe i norr. Fryser så fort man sticker snoken utanför dörren. Enligt vetenskapen (läs google) ska det ta några veckor till innan kroppen är inställd för Sverige-temperaturer. Det skulle även kunna vara bristen på varma kläder.

Har man inte så mycket att göra kan man dra igång sin gamla vinylspelare. Initiativet till detta togs av svärsonen. Mastodontförstärkare anno 1976 hämtades från sonens förråd. Första skivan att provspela var förstås en av världens bästa liveplattor, ”Get yer ya ya’s out” med nivetvilka. Funkade utmärkt. Blir nog repris på hög volym ikväll i samband med intag av ett st öl.

Genom fönstret här i stugan kan man ana en klarblå himmel. Men inta bara det. Strax utanför betar Jimmy och Hjärtrud ihärdigt. Det är deras huvudsakliga sysselsättning, troligtvis beroende på att dom är getter. En annan av deras sysselsättningar är att låta varje gång man går förbi dom. Nu vet inte jag vad getläte heter, kan det vara bräk? Det är inte gnägg ialla fall. Skit samma, dom verkar rätt sociala, igår bjöd jag Jimmy på ett äpple och det var mycket uppskattat. Husets hund, Amigo, är dock inte så imponerad av getterna. Han verkar ha vad vi insatta brukar kalla getskräck.

Fick i skrivande stund en larmrapport från Nerja, där våra goda vänner J&T fortfarande sitter i karantän. Dom är så långt gångna i sin karantänisering att dom börjat med SVT:s morgongymnastik. Efter detta besked är jag nu ännu gladare att vi kom tillbaka till Sverige i tid.

Har på gamla dagar fått formgivningsuppdrag av bok. Tänk att det är så roligt, hade jag helt glömt bort efter x antal år i restaurangkök.

Något annat som är mycket trevligt att sysselsätta sig med är bläddring i kokböcker. Det behöver inte ens vara karantän för att syssla med detta. Döm om min förvåning när jag häromdagen hittade en hög gamla böcker som inte kommit med i Spanienflytten för 9 år sedan. Ett riktigt guldkorn var Glenn Strömbergs bok ”Med smak av Italien”. Kanske inte så mycket för innehållet, utan för att Glenn, hjälten, hade signerat och tillägnat detta ex till undertecknad. Stort. Näst intill världsklass.

Apropå mat, det är dags att testa något nytt. Tacolasagne. Nej, jag har inte fått karantänpsykos. Det är på riktigt. Återkommer med recept och utlåtande. Tacofebern vill inte släppa inte greppet. Tror till och med att det blir tillverkning av egna tacobröd.

Vi hade ju idrottstävling här i förra avsnittet. Det blev två vinnare, 1. Lars Nylin (snabbast). 2. Göran Pändel (tvåa på bollen). Eftersom ni båda svarade rätt (Bo la Fleur) vinner ni varsitt glas vin i valfri färg vid besök i Järlåsa. Alternativt på Happy Duck vid tillfälle i sommar.

Ny tävling kommer här: Vilken svensk fotbollsspelare pryder omslagets sid 1 på albumet Fotboll 71?

Vinnaren i denna tävling får äran att bjuda mig på ett glas vin i valfri färg på Happy Duck vid tillfälle i sommar.

Eftersom ett syfte med denna blogg är att få sprida min omvittnat enkelspåriga musiksmak till alla som orkar (eller inte) orkar bry sig, så kommer här nu lite dravel om listan Karantänrock 4.

Vi behöver bearbeta det här med karantän. Helt klart. Därför passar det bra att lägga in ”Groundhog day, med Double Trouble tillsammans med Jonny Lang. Från en platta där Stevie Ray Vaughans gamla band spelar med diverse blues-storheter. I listan går det även att finna nyinspelad powerpop med bandet Rookie, låter mycket lovande. Det finns även lite gamla godingar med Jason & the Schorchers, Mink de Ville och Dave Edmunds. Ett spår från Graham Gouldmans nya platta åkte med också, Ringo på trummor. Graham var ju med i 10 cc och har skrivit bl.a. ”Bus Stop” till The Hollies och ”For your love till Yardbirds. Han har alltså hållt på ett tag. Lite ny-soul med Nathael Rateliff är rekommenderad lyssning om man gillar sånt. Plastic Pals larmar på med skön garagerock. Uppsala-bandet Grievous Angels levererar soft country på ett mycket trevligt sätt, tack för tips Janne! 25-årsjubilerande Trick Bag blåser på med svettig old style r&b. Och mycket mer för er som orkar.

Nu till lite tråkigheter. Adam Schlesinger har lämnat oss. Corona-viruset tog denna 52-åring på tok för tidigt. För den breda massan är han antagligen inte ett speciellt bekant namn. För popnördar desto mer bekant. Adam var med och startade det fantastiska bandet Fountains of Wayne, han har dessutom skrivit tonvis med låtar till filmer, bland annat den charmerande ”That thing you do”, regisserad av Tom Hanks, som även medverkade i filmen. En film som gått minst sagt varm i den bergerska familjens DVD-spelare. Har du inte sett den – se den. Adam skrev även låtar till Monkees senaste/sista platta tillsammans med en hel räcka andra kända namn. En ”supergrupp” som jag missat med honom som medlem är Tinted Windows, där även James Iha (Smashing Pumpkins) och Taylor Hanson (Hanson!) och inte minst Bun E. Carlos, ikonisk trummis från Cheap Trick är med. Riktig bra pop/rock med ekon från just bland andra Cheap Trick. Ytterligare en grupp han varit med i är Ivy, en svalt poppig trio som släppt tre album. Det får bli en låt med FoW, en med TW och en med Ivy i listan Karantänrock 4. Check it out. Slutligen kan ni här läsa en fin intervju med Adam om filmen ”That thing you do” och lite annat. RIP popmästare.

I skrivande stund nås vi av ytterligare ett dödsfall i musikvärlden. Den store Bill Withers har lämnat oss. Hans betydelse för soulmusiken både då och nu går inte att överskatta. En fantastisk sångare och låtskrivare. I nästa kapitel av Karantänbloggen kommer mer Bill. RIP soul man.

Nu är kaffet slut, alltå stoppar vi här. Laters, som min bästa vän brukade säga.

På fyra hjul genom ett öde Europa …

FRÅN EN HOTELLSÄNG I PERPIGNAN –  Det blev en liten nätt sväng på sådär 113 mil idag. Start 08.35 från Nerja. Incheckade på ett litet hotell i franska Perpignan sisådär kl 20.10. Några bensträckare, busk-kissningar och skogaholmsmackor med stekt ägg längs vägen. Krylboexpressen. a.k.a. Leif körde stabilt hela vägen. Själv satt jag som en nyutsprungen 12-åring på skolresa och fotade intressanta grejor genom bilrutan. Mycket högkvalitativa bilder blev det. Se nedan.

Hotellet serverar såklart inget att äta eller dricka, däremot fick Leif lov att låna en sked. Mycket trevligt. Imorgon bär det av till Luxemburg. Jag tänker alltid på Greven av Luxemburg när jag hör detta lilla lands namn, vem fan nu det var som sjöng den låten, måste varit Ann-Louise Hansson? Låg på svensktoppen nån gång i mitten på 60-talet antagligen. Får se om jag hittar den och kan kicka in den i Karantänrock 3.

UPP UPP OCH IVÄG Längs vägen idag såg vi ungefär 3.500 lastbilar och 150 personbilar, på 113 mil. Ingen rusningstrafik att tala om. Väl framme vid franska gränsen hade vi tänkt oss att få visa upp pass och annat viktigt i dokumentväg som vi förberett. Av detta blev intet, eftersom gränsstationen var lika stängd som alla restauranger och toaletter vi åkt förbi.

Kostcirkeln kommer tyvärr inte att kunna följas till punkt och pricka de närmsta två-tre dygnen. Vi har nämligen inte packat vare sig vin, öl eller pizza. Det blir nödproviant i form av limpmackor, kexchoklad, apelsinjuice, nötter och vatten. Jag satt en stund i bilen och yrade om beuf bourgignon, coq au vin, entrecote och annat franskt. Får bli en annan gång. Men det sägs att det finns viktigare saker i livet än god mat, högst oklart om detta stämmer.

Nu tror jag att det var kexchokladen som ropade, vi hörs vidare i Luxemburg.

VI MISSADE GREVEN AV LUXEMBURG – som det var tänkt skulle avhandlas i ett rejält kapitel blev intet. Vi susade igenom puttelandet på en så kallad pisskvart. Gled in i Tyskland som om vi aldrig gjort annat. Inga kontroller whatsoever där heller. Väl framme i Kiel tog vi in på hotell. Detta gick att lösa eftersom det fanns företagare i bilen, hade vi varit ”vanliga människor på genomresa” hade vi inte fått bo.

ETT HÄRLIGT LITET MOTELL blev det, med en heltäckningsmatta på rummet som skulle kunna få ett stampat jordgolv att jämställas med en nybonad parkett på Uppsala slott. Sova gick dock utmärkt.

Nu började det kännas lite som Groundhog Day här, in i bilen och iväg, Krylboexpressen tryckte plattan i mattan efter ett snabbt besök på Lidl. Plötsligt var vi i Puttgarden, gled på färjan och fick i oss lite varm mat för första gången sedan i lördags. Man kunde välja på frierad fisk och friterad schnitzel. Jag tog en schnitzel med extra fisksmak, allt kört i samma fritös såklart. Gick bra ändå om man sköljde ner med Tuborg Guld.

EFTER DENNA LILLA BÅTTUR  blev det ett par timmars biltur i Danmark, där fick vi prata med en trevlig polis som berättade att dom ville bli av med oss så snart som möjligt, så det kändes som att vi var överens. 3 timmar senare rullade vi  in i Helsingborg. Därefter susade vi genom Sverige och landade i Sala där bilbyte skedde eftersom vår dotter och man plockade upp oss för vidarebefordran till Järlåsa där vi nu huserar. Puh. 63 timmar Nerja-Sala, helt OK.

FOTBOLLEN LYSER MED SIN FRÅNVARO – Vi får helt enkelt ta saken i egna händer för att håll intresset uppe för den ädlaste av sporter. Detta gör vi bäst genom en frågesport. Dagen quiz innehåller en (1) fråga: Vad heter spelaren och vilken klubb representerade han när denna bild togs?

Första pris blir ett speciellt omnämnande på nästa blogginlägg och ett glas vin av valfri färg, om vinnaren tar sig till Järlåsa.

DET BÖRJAR DRA IHOP SIG till Karantänrock 3. Så länge det finns karantäner kommer listorna att heta Karantänrock har styrelsen bestämt. Sådär, laddat med kaffe och Oliver Twist, nu är det bara att grotta ner sig i den omoderna musikens sköna värld.

Joe Henry’s Short man’s room på Spotify – som jag har väntat. Visserligen har jag den på CD, men för att spela den behöver man ju en CD-spelare. Detta är Joe’s debutalbum och han kompas helt exemplariskt av Jayhawks. Efter debuten försökte jag med några plattor till men det ville sig liksom inte riktigt. Här vill det sig dock som fan. Vi lägger in titelspåret som är så vackert att klockarna inte stannar, dom går alldeles för snabbt. McKinley James är med på ett hörn också, han gör dessutom en grym version av Clarence Carter’s gamla ”slip away” som för övrigt är en av världens bästa låtar, så den får väl åka med i listan också. Chuck Prophet får hela två låtar den här gången, nya singeln ”Best shirt on” och den gamla stänkaren ”Soap and water” som ju passar bra i dessa tider. Green Leaf Hustlers, ett band med Chris Robinson från Black Crowes har kokat ihop en rätt lös och rökig platta i nån slags bluesig/countryaktig Grateful Dead-gryta med ett par sköna spår. Markus Berjlund får också vara med, en poppig sak producerad med den äran av vår gode vän Daniel Lindblom, som förresten bjöd på en fantastisk paella med tillbehör för nån vecka sedan nere i Nerja. Mycket trevlig kväll. Hot Boogie Chillun’ är ett annat gäng som platsar på listan, lite grisigt ZZ Top-stuk sådär. Ett skönt band från London är Los Pacominos, med ingen mindre än Paul Young i spetsen. Såg dom i London för exakt tre år sedan, på anrika puben Half Moon i Putney. En riktig helkväll om man är inne på Tex Mex. Här kommer ett spår från en liveplatta, med gäst Chris Difford som texifierar Squeeze-låten ”Take me i’m yours” på ett föredömligt sätt. Nu ska vi inte rabbla upp varenda melodi och artist här, men ett litet hederspris går till Arizona Baby och deras vänner Coronas, med sin poppiga version av ”Wish you were here” ja, ni vet vilken låt det är.

Där får jag be att tacka för mig, på återseende gott folk.