Brukslag, pubrock deluxe och konsten att skriva utan ett pekfinger.

Vi börjar väl med Brukslagen. Både Degerfors och Brage i Superettan alltså. Härliga tider, precis som vi hade bestämt. Stort grattis till Borlänge, som fick sitt lag klart i veckan. Enligt initierade källor har det förresten siktats en Bragehalsduk på en balkong på Manhattan. Så med lite tur kan man få se fyra matcher med dessa lag i Stockholm nästa år. Denna lilla tur hänger då förstås på att Skansenlirarna tar steget ner, och det vore väl inte mer än rätt, när man har supporters så löjliga att de kastar ut Kebabsås på planen, bara för att det spelas match mot Assyriska. Humor? Tveksamt, högst tveksamt.

The Rumour, Graham Parkers gamla kompband, gjorde ju även ett par tre soloplattor utan självaste Parker. Den som jag just nu avlyssnar heter ”Max” och är den klart bästa. Bandet som bestod av folk från Brinsley Schwarz (Brinsley själv och Bob Andrews) och Ducks Deluxe (Martin Belmont) bland annat, gör ett gäng lysande låtar på denna platta. Till exempel Nick Lowes ”Mess with love” och Jim Fords ”I’m gonna make you love me”. Att skivan heter ”Max” beror förresten på att bandet Fleetwood Mac tidigare släppt plattan ”Rumours”. Så då är det klar att det blir som det blir. Mer info om skivan här. Är du lagd åt vinylhållet så går den nog att hitta på en eller annan skivbörs. Hur som helst, utmärkt pubrock deluxe är det.

The Rumour poserar glatt(?).

Eftersom jag under mitt tredje kökspass på KB nästan helt lyckades med konststycket att kapa ett pekfinger sitter jag nu inte och skriver med nån slags pekfingervals, utan snarare tvärtom. Så hittar ni fler korrekturfel än vanligt i denna text förstår ni vad det beror på. Måste vara nån slags världsrekord, att nästan ha kapat två fingrar under loppet av tre jobbpass. Man kanske måste tulla av köksvinet, så att det blir lite ordning på grejorna?

Så var det väl dags för en Spotifylista igen då. Den här gången släpper jag lös Berger 90. Rekommenderar gladeligen lyssning, och spetsa öronen lite extra för , till exempel, tja, Mickey Jupp förstås. Jamie Hoover & Bill Lloyd, och, ja, ni får kolla själva. Kul förresten att den fina hyllningsplattan till Arthur Alexander kommit ut på Spotten. Har med en grym låt med Robert Plant därifrån, men den har ni väl hört redan förstås. Och Katie Melua gör ju en rätt skön version av gamla ”On the road again”. Ska vi ana nån slags tema för den här listan så får det väl vara Varannan damernas.

Igår blev det några alldeles fantastiskt, nästan oväntat goda stora jäkla köttbullar i tomat- och rödvinssås. Lite vanlig hederlig spaghetti till det och festen var ett faktum. Tänka sig att ibland blir det bara rätt, fast man bara har nio fingar att jobba med.

Ikväll blir det nog också rätt fantastiskt, när Trattorian ska besökas tillsammans med Fru Berger och The Garcias. Det är inte mycket som är trevligare än en fredagkväll på Trattorian faktiskt, om jag tänker efter. Ska möjligen vara en fredagkväll på Paulinas. Eller en fredagkväll på Les Halles. Eller, ja… ni fattar.

Telefonbolaget har nu försett mig med en iPhone eftersom jag är så snäll och ringer med just dom. Igår ägnades halva dygnet åt att komma igång med denna lilla sportiga maskin. Verkar gå och göra det mesta med den, till och med ringa. Och redan är den nästan fylld med (som jag tycker) bra musik, och dessutom är Spotify inlagt. Nu väntar jag bara på att man ska kunna lägga in vinylsamlingen lika snabbt som man lade in typ 5.000 mp3-filer. Men det löser väl grabbarna på Apple vilken dag som helst.

Nej, nu ligger det en Dumlekola här bredvid kaffekoppen och väntar. Bäst att ta tag i det. Ha det fint i helgen, så ses vi.

Vissa tar man till sitt hjärta bara sådär direkt.

Och om dom har en mörkblå skjorta med ganska stora vita prickar, och dessutom en träfärgad Telecaster utanpå detta, då är det liksom klart där och då. Som till exempel John Paul Keith & the One Four Fives. Det förstår ni förstås, att en gammal pubrockare som undertecknad smälter för ett sånt gruppnamn. Men när vi nu kommit så långt, så kan jag även passa på att berätta att musiken detta band skramlar fram är alldeles ytterligt charmerande. Låten ”Pure Cane Sugar” är en sån där enkel, klassisk rockare som man tycker sig hört sjuttielva gånger förr, men det gör liksom inget. Eller den påföljande, shuffliga ”Secondhand heart” (som Edmunds borde lägga vantarna på omedelbums förresten). Ja den plattan har gått varm i helgen här i det Bergerska hemmet, tror faktiskt att en av låtarna fick sig en vända på KB i lördags natt också. Så var det med det, plattan finns inte på Spotten, heller inte på iTunes ännu, men går att köpa på t.ex. Amazon. Finns även ett gäng youtube-filmer med bandet om ni skulle vara hågade.

Så ser det ut, och som det låter sen.

Annars har det väl inte hänt så mycket va? Gnagarna tog guldet, men det får väl gå för den här gången. Nu kan man koncentrera sig på engelska och spanska ligan istället. Tappe och jag försökte ta oss in på några så kallade sportbarer igår för att se guld-matchen, men det var smäckfullt på alla öppna ställen med en tv i centrala stan. Dessutom raglade det omkring oroväckande många så kallade fans och skrek och vrålade som om dom hade betalt för det. Var nog lika bra att vi hoppade över dom syltorna. Fotboll på text-tv är ju inte riktigt fotboll, men så fick det bli.

Som vanligt har det blivit en liten spotifylista. Berger 89 är namnet på denna. Jag droppar några namn: Scarlet Party, Jackie De Shannon, Daddy, Betty Lavette, och ja, typ 30 till. Jackie De Shannon förresten, hon gör Betty Davis Eyes om nu nån kommer ihåg den. Det var ju Kim Karnes som hade hiten, men Donna Weiss och Jackie skrev den faktiskt. Lite lustigt, när jag var inne på  Cee-Jays blogg i förmiddags, hade han denna låt som sin dagens, what a coincidence. På fredag är det Nisse Hellberg på Katalin. Man kanske skulle ta sig i kragen och gå på konsert? Länge sedan nu. Men först, onsdag: Linda och Mats Brandemark på KB förstås. 21.00, fri entré, god mat, och sköna drinkar. Vi hoppas att det blir god mat i alla fall, jag ska nämligen assistera lite i köket.

Apropå mat: Helgens godaste var Garcias lammgryta i fredags. Och dryckerna till var inte att leka med heller, även om vi kanske gjorde det.

Går det att bli av med en förkylning? Fan vet. Skulle gärna ge mig ut i spåret varenda morgon nu, bara den där skithostan går över nån gång.

Ja just det: Lyssnade även på nya Daniel Lemma-plattan i helgen. Lite mer slickat på sina håll, och lite skramligt på nåt håll också. Men det känns bra, som vanligt. Köp den också. Har inte kommit på Spotten ännu. Däremot är han på ingång till Katalin, 18 november. Det blir en fin dag, först sherry- och cavaprovning i Sthlm, och sen Katalin. Härligt!

L-P Andersson tipsar på Facebook om en ny platta med Ian Gomm och Jeb Loy Nichols. Verkar kanon, lyssnade på två låtar på myspace. Lågmält, fint och med bland andra Clive Gregson i kompet. Kan ni kolla här. Dom har dessutom den goda smaken att göra två låtar av Jim Ford på plattan.

Nej, nu är det snart dags att gå ner och ta befälet i tvättstugan. Hoppas ni får det roligare. Vi ses.

Julmat, rock & roll och en och annan orre.

Efter gårdagens tumkapningsförsök blev det idag en ganska lugn dag här hemma i köket. Turligt nog kom Frun i huset hem med delar av en provlagad julbuffé från den kungliga huvudstaden. Köttbullar med alternativa kryddningar och annat trevligt gled ner tillsammans med något rött från Down Under. Det har dessutom glidit ner ett par orrar, eller möjligen ripor. Det är alltså Famous Grouse vi pratar om nu. Den där pippin på flaskan är lite svår att definiera. Hittade dock någon slags förklaring på näten angående detta. Den lyder såhär:

Grouse’ översätts ofta som orre (Tetrao tetrix) på svenska. Men grouse används ofta lite löst av engelsktalande i viltsammanhang för att beskriva samtliga medlemmar av familjen Tetraonidae. Det inkluderar t ex järpe,  fjällripa och t o m tjäder. Det är dock ingen tvekan om vad det är för fågel som figurerar på Famous Grouse-etiketten. Det är definitivt en orrhöna.

Då så. Nu kan jag vara lugn över detta. Kanske. Spillerill egentligen. Den var i alla fall gammal. 12 år står det på flaskan.

Både Lasse W och jag har uppmärksammat att det ramlat in rejält med Ann Peebles-grejor på Spotify. Mycket trevligt. Kolla själva får ni se.

Enligt hörsägen ska det finnas ett lamm på Sturegatan som behöver ätas upp. Låter som en mycket bra plan för helgen.

Det finns nu en lista vid namn Berger 88 att dra hem här. Och vad passar inte bättre än att starta denna lista med det trevliga popbandet The 88? Ja, jag vet inte. Listan innehåller även andra godsaker som till exempel Roy Loney & Señor No. Den plattan kom tydligen ut i juni, men jag har missat den helt. Låter som något av det bästa den gamla Flamin’ Groovies-mannen gjort på länge. Hans senaste plattor har ju annars varit helt OK, men här är det allt lite extra allt. Veckans höjdpunkt helt enkelt, vad gäller rock & roll.

Sirius. Ja, vad ska man säga. Här hade vi hoppats på besök på Studan av lag som Bajen, Degerfors, kanske Brage och lite annat. Men det får bli ett annat år. Fotboll och Uppsala verkar inte vara helt kompatibelt. Förresten vore det rätt trevligt att bo i en stad där man på söndagen kunde ta sig en promenad till fotbollsarenan och se några lag i högsta divisionen. Vi får väl åka till Gävle, där verkar det vara snälla fans dessutom. Åtminstone hemmalagets.

Ikväll var det Moneybrother på Katalin. Och dessutom skulle Rhett Miller dyka upp som support, fick jag höra i eftermiddags. Det hade varit kul att se, men tyvärr fanns det inte tid för det. Herr Miller har ju gjort en hel del bra grejor, både solo och med sitt band Old 97’s.

Fick precis en inbjudan från En Lillebror. Halloween-party i New York på lördag. Hade varit jävligt kul, men jag vet inte om jag hinner fram i tid.

Vad säger ni i Hästföreningen förresten, den här helgen måste vi få ihop det. Synkronisera hästklockorna. 12.15, lördag eller?

Nä, nu står det en halv dubbelsäng och ropar på mig, vi ses.

 

 

 

Bollsparkeriarbetare, karamellkungens extra starka och en schysst kyckling.

Det var värst vad lite plattvändande tog på krafterna. Trodde jag inte. Fredagskvällens skivspelande på KB avslutades vid sådär 02.30, och lördagsmorgonen hade inte guld i mund. Däremot rost i strupen. Det har förhoppningsvis åtminstone varit skönt för resten av familjen att jag hållit någorlunda truten i princip hela helgen. Missade till och med hästföreningens veckomöte, så Grill-Janne fick sköta ruljangsen själv. Helgen avslutades med att familjen blev bjuden på en härlig middag på Ågatan 11. Gott, trevligt, lugnt och skönt. Det var bara Lill-Sune som orkade hålla igång lite. Annars har de senaste dagarna mest ägnats åt att trycka i sig Karamellkungens Extra Starka Citrontabletter. Great value for the money, säkert halva priset mot Vick’s, och smakar likadant. Därmed var veckans konsumentupplysning över.

Ibland blir man lite extra upprymd över bollsparkeriarbetare, som Gustav och Uno brukade kalla fotbollsspelarna i 60-talets Åmål. Den jag tänker på närmast är förstås Zlatan, eller Cyklonen som spanjorerna säger. Frisparksmålet i söndags mot Zaragosa var inte att leka med. Gåshud ända ut i fingerspetsarna.

Slängde ihop en lista förresten. Berger 87. Några namn: Richard Barone (en gång i gruppen Bongos), Paul Reddick (kanadensisk bluesman), Little Beaver (funkig soul från soliga Florida) och en massa annat krafs. Undrar förresten om det var herr Barone som lillebror Magnus spelade med ett tag i New York? Har för mig att det var nån från Bongos i alla fall. Det får vi reda ut vid tillfälle.

Musikaliska begivenheter i Uppsala då? Missade Linda Brandemark Band i lördags på grund av rostiga halsen. Kanske kan bli lite revansch på lördag när Granstens Blues Band än en gång ska försöka välta Pub 19. Annars öser Katalin på med Moneybrother på torsdag och Sky High på lördag. Annars kan man ju ta sig till Stampen, i Stockholm, och kolla in The Unkool Hillbillies den 31 oktober, det kan vara värt resan.

Har lyssnat lite på gammal pubrock förresten. Bandet The Winkies, som gjorde en enda platta i mitten på 70-talet har gått lite småvarm därhemma. Sångaren Phil Rambow gjorde efter bandets splittring en lite halvdan solokariärr, och två av de andra medlemmarna hoppade in i Tyla Gang om jag inte minns helt fel. En helt OK platta med höjpunkten i ”Mailman/It takes a lot to laugh, it takes a train to cry” The Winkies alltså, ni kan hitta den här.

Det finns skivomslag, och så finns det skivomslag. Frågan är hur dom tänkte här.

Smackade ihop en rätt grym kycklingrätt i lördags. Lätt som en plätt var det också. Dela (inte helt) och fyll en kycklingfilé per person med en skiva prästost och lite pesto, lägg ihop och vänd den i vetemjöl kryddat med salt, peppar och gärna lite paprikapulver. Stek i smör och olivolja. Till detta körde jag potatis och morötter som jag först kokade i lite spanska paellakryddor. Ta upp när det nästa är klart och låt rinna av, pensla med olivolja och krydda med salt och svartpeppar. In i ugnen på 225-250 grader och grill, tills dom fått lite fin grillyta. Till detta blev det en klassisk tomatsås med örtkryddor och vitlök, plus en kall avocadocreme gjord på turkisk youghurt, avocado, vitlök salt och peppar. Enkelt, och gott som tusan.

Snubblade över en riktigt trevlig blogg imorse, Erik Hörnfeldt, tidigare journalist på Expressen och mycket annat, numera i reklambranschen, skriver här.

Nu ser det ut som att dagens schema börjar ta över, Lunch på 19, därefter en tur till Kamprad County och en kaffe på Öfre Slotts. Med hopp om ett snart återseende.

 

 

 

 

Jämngrå torsdag, men en Highway friday.

Det har i och för sig varit jämngrått ungefär sedan i tisdags morse, så det är ju inget nytt. Ville bara få det ur mig. Vi får se till att vispa bort detta väder av typen sur gammal filt imorgon kväll, när det blir lite Highway to Helg på KB. Sören G och undertecknad ska göra sitt bästa för att rensa öronen på de av stadens invånare som vågar sig dit.

Så var det sagt. Annars inte så mycket nytt att rapportera om. En lysande Saltim Bocca intogs igår på Trattorian, fick dessutom jättegod gräddkokt savoykål med stekt fläsk till lunch idag av den snälla Matstylisten.

Chelsea piskade upp Atletico Madrid med 4-0 och det gjorde inte direkt ont.

Har grävt lite i Spotify senaste dagarna, och hittat lite saker som passade, åtminstone mig. I listan Berger 86 kan man hitta namn som t. ex. Freddie Fingers Lee, Dwight Twilley, Alberta Cross och John Nemeth. Listan inleds med en gammal favorit, ”Storm warning” med Mac Rebennack, a.k.a. Dr. John. Man kan lugnt säga att den lilla melodin gör skäl för namnet. Gamla hjälten Del Shannon finns även han med på ett hörn. En platta jag saknar på Spotten är den Del spelade in med Tom Petty och hans Heartbreakers, ”Drop down and get me”. En riktigt grym historia som fler borde få lyssna på. ”Sea of love” från denna platta finns dock med här.

På lördag kväll spelar förresten Linda Brandemark med sitt eminenta band på Pub 19. Skulle vara trevligt att kolla in, vi får se hur det står till med krafterna att ta sig ut bara.

Har inte hämtat mig riktigt ännu efter Deadstring Brothers gig i Kilburn. Rysarbra, och nu har jag även lyssnat in mig lite på deras senaste platta ”Sao Paolo”. Kan meddela att den håller måttet, precis som deras tre tidigare plattor gör. Ta det som en rekommendation för tusan, och beger ut på amazon.com eller någon annan skivbutik.

Lördag får bli köttgrytekväll. Passar utmärkt när det ser ut som det gör utanför fönstret. En riktigt schysst gryta med massor av kantareller och annat gott, med riktigt schyssta ugnspotatisar till, och några riktigt schyssta glas rött till det. Sen får vi se om det går att skramla ihop ungdomarna i familjen för en söndagsmiddag med adress Östra Ågatan 11.

Fick mig en efter-föredags-öl med Hoshi på Sturehof häromdagen. Oroväckande smutsigt bord i den annars alltid så trevliga baren tyckte vi. Om det kan klassas som I-landsproblem vet jag inte, men så är det väl antagligen. Det kan annars säkerligen klassas som gubbgnäll, men det är väl en del av det man ska pyssla med i den ålder jag befinner mig?

Såg att Nick Lowe är ute och småspelar lite i USA med Bill Kirchen. Skulle man vilja se. Dessa två herrar är förresten ynkligt dåligt representerade på Spotify. Borde kunna lösas.

Coverbandsfeber på Uppsala Konsert och Kongress förresten. Abba-show ena dan, Queen-show den andra. Jag vet inte jag.

Var det förresten någon som trodde att Svennis verkligen skulle ta jobbet? Förutom rubriksättarna då möjligen? Jag tycker nog att det luktar väldigt mycket Hasse Backe, och det vore nog inte alls dumt.

Mora spöade Leksand igår med 4-1, vad är det för dumheter? Närmast pinsamt. Och jag som fått Leksand-klistermärken och allting.

Och nu har man fått ytterligare en anledning att ta sig upp till Åre i vinter. Kolla så att Sonen sköter sig på nya arbetsplatsen. Frun i huset har redan börjat våndas över att han ska vara borta från Upplandsslätten i sex månader. Andra anledningar att ta sig upp är förstås:
• TT’s goda mat (och är man snäll kanske man kan få vända plattor där också?).
• Att Fenomenmannen är på plats i backar och barer, alltid lika trevligt sällskap.
Dessutom behöver man ju slipa lite på formen i backen, så man inte kommer av sig, och att det inte går tio år mellan åken igen.

Så var det med det mina vänner, be seeing you.

Tunnbrödrullesöndag.

Det var ta mig fasen länge sedan sist. Men idag så. Efter ett par uppfriskande dagar i Glada Hudik glajdade Voyagern hem över upplandsslätten och plötsligen infann sig ett oväntat sug efter Tunnbrödsrulle, kunde i och för sig bero på att Yngsta Dottern under färden flyktigt nämnt denna fina maträtt. Så det blev till att hejda sig vid Willys och inhandla tunnbröd, grillkorvar, räksallad och andra nödvändiga tillbehör. Yngsta Dottern ställdes därefter vid spisen. De fantastiska rullarna inmundigades sedan tillsammans med ett glas Pepsi och reprisen av Här är ditt liv på burken. Förresten, kan man kalla en platt-tv för dumburk? Eller blir det möjligen dumplatta? Shit the same, gott var det i alla fall.

Gårdagskvällens uppdrag var efter en god middag att göra Hudik. Svågern och jag tog bussen in till stan och kollade så att ölen fungerade på tre av stadens etablissemang. Det gjorde den. Därefter tog vi bussen hem. En trevlig avslutning på en fin helg.

Inte lika trevligt var det att Chelsea förlorade mot Aston Villa igår. Desto trevligare dock att Degerfors slog Karlslund för en stund sen och därmed är klara för superettan till nästa år. Brage verka ta sig till kval också. Och kors i taket, Sirius ledde nyss med 2-0. Kanske kan bli ett kval där också?

Satt och micklade ihop lite spotify-listor i torsdags-fredags. Hann dock inte skriva något då. Här kommer hur som helst Berger 85. Finns några riktiga sköningar här, Pawnshop Kings, Don Nix, dessutom lite grejor från Uppsala, Linda Malmström, Big Road och undertecknads lillasyster Alexandra Berger till exempel, eftersom hon är just lillasyster får hon avsluta listan. Det känns inte mer än rätt. Ett annat favoritgäng är Last Train Home, mycket trevligt. Dom har jag förresten på en gammal tribute-platta till The Blasters, där dom möblerar om favoriten ”So long baby, goodbye” rätt ordentligt vill jag minnas.

Kvällens rätt blir kalvfärsbullar i tomatsås. Rätt så stora bullar ska det bli, och en jäkla massa örtkryddor, vitlök och vitt vin i tomatsåsen. Om det finns nåt vitt vin, annars får det bli lite fulbrandy. Ugnsgrillade grönsaker till det, och man är hemma.

Helgens hit i all sin enkelhet är annars smördegsinbakad banan med Bourbounvaniljglass (tror jag den hette) och sirap. Dubbel portion. Svågerns gin & tonic gick inte av för hackor dom heller.

Apropå ingenting så slank det med en Tom Petty-låt i 85:an också. Inte en låt med Tom Petty, utan en sån där som heter Tom Petty. ”Tom Petty loves Veruca Salt” heter den till och med. Framföres med den äran av det engelska bandet Terrorvision. ÅkeM-varning utfärdas. Terrorvision gjorden nån gång för sådär 10 år sedan en rätt fantastisk låt vid namn ”Middleman” förresten, kolla in den också när ni ändå är i farten.

Det händer mycket konstiga saker här i världen. En rätt konstig sak kunde man läsa om i någon av kvällstidningsbilagorna denna dag. Rubriken löd ”Jag trodde jag var en häst”. Vågade inte läsa längre än så, men det rör sig alltså om en kvinna som trott sig vara en häst. Lite konstigt är det allt, och det var ju lite roligt också, fast kanske inte för den drabbade. Däremot fnittrades det en del här i soffan kan jag säga.

Väntar med spänning på en dag som jag inte tror ska komma. Dagen när man slår upp tidningen och jublar över hur mycket bra det är på tv. Fast tv är väl helt ute nu kanske, det som gäller är nog att sitta här vid datorn istället.

Lyssnade på kassettband i Voyagern. Här snackar vi retro. Antagligen helt rätt. Hade dock inga band av det gamla svenska märket Track, då hade det varit fett fräscht. Konstaterade dock att det var ungefär samma musik på dom gamla banden som det är i iTunes och i min Spotify. Some things never change. Red Devils, Inmates och Dr Feelgood funkade utmärkt även 2009 att susa fram till på E4:an. Yngsta Dottern valde dock att skärma av sig med lite modernare prylar i iPoden.

Nu tror jag det är dags att försöka övertala Frun i huset att ta en liten cykeltur, med halvtidsstopp på KB. Sen får det bli spisen. Vi hörs hörrni.

Flashbacks, hårt lösgodis och vikten av en kaffedrink.

Det är lustigt det där med flashbacks. Fick en precis nyss nämligen. Vid inmundigandet av den första slurken kamomillte ur nyupphälld kopp, med honung dessutom. Denna dryck var mycket vanligt förekommande hemma hos Rutan på Torsgatan i Bengtsfors, där jag tillbringade ett stort antal sommarlov. Under ett antal småregniga dagar som spenderades med att ligga i Rutans soffa och kolla Borg i ohemult spännande Wimbledon-uppgörelser slank det ner åtskilliga koppar kamomillte. Dessutom åtskilliga plåtar av dom hembakade kanelbullarna. Så av kamomillte blir det alltså dylika flashbacks. Om jag till exempel hör ”Airport” med The Motors flashbackar jag mig tillbaka till en fuktig grotta omgjord till diskotek i Hastings, samma sak händer med ”Miss you” med Rolling Stones förresten. Och råkar jag gå förbi en halvlerig gräsmatta i oktober så flashar man omedelbart tillbaka till någon huttrig och helst avgörande fotbollsmatch. Höstmatcherna var alltid roligast. Halast, mest spännande och lite lagom grisiga sådär.

En annan viktigt sak att avhandla idag är bristen på hårt lösgodis. jag gillar nämligen inte sånt där mjukt tjafs, nappar, colaflaskor och svampar kan bara sticka och brinna. Bumlingar och hårda lakritsprylar med skumt pulver ska det vara. Men det verkar som att mjukisätarna har tagit över scenen helt. Så tills dess att det blir ändring på detta får man väl ligga i godisens torrdocka. Lika bra det kanske med tanke på figuren.

Höstvädret vi fått här på slätten idag inbjuder sannerligen till en kaffedrink framåt kvällen. Tror att det kommer att slinka ner en dylik, med irländsk smak på KB ikväll.

Det har fyndats lite på Spotify de senaste dagarna. En lista vid namn Berger 84 har skapats som innehåller några av dessa fynd. Några namn som duger att droppa; Romi Mayes, The Paddingtons, Brigette DeMeyer, Jeff Larson. Inte alls dumma, någon av dom faktiskt.

Säkert jultecken: Idag har jag julbordsreklamat.

Mitt förslag till förbundskaptener: Combon Roffe Zetterlund och Henke Larsson. Smaka på den ni. Lite extrahårt försvarsstål från Dalarna och lite skönt svängig anfallssamba från Skåne. Kan inte bli mer än helrätt. Rolf-Henrik for president.

Börjar bli dags att ta sig iväg på lite livemusik snart igen kanske. Frågan är väl bara vad? Fredag 23 oktober spelar uppsalabandet Private Jets på Katalin. Det får nog bli nästa konsert, verkar vara något för mig.

Missar tyvärr Big Road på Pub 19 på lördag. Men å andra sidan får jag en trevlig helg i Glada Hudik, så det jämnar ut sig.

Rachel Sweet tjackar upp sig på lite fredagspilsner, någon gång i september, 1980.

Och, just det: Rachel Sweet och hennes helt lysande poppiga platta ”Fool around” finns numera på Spotify. Självklart finns den även i skivsamlingen här hemma, på vit vinyl (Stiff Records, what else). På spotten ligger även en Best Of. Trevliga grejor minsann.

Ett annat fynd på spotten är den här. Eller vad säger Tobbe på Gotland? Här pratar vi alltså om The Stiff Singles. Vol. 1, 2, 5 och 8 ligger ute. Vi väntar glatt på de resterande också.

Och medan vi väntar på detta tar vi oss ytterligare en kopp kamomill, och kollar jobbmailen. Until then.

Nu får det bli slut på stödet till dansk pilsnerindustri.

Jag brukar kunna ta mig en Carlsberg ibland. Brukar även kunna ta mig en Tuborg ibland. Hade igår kväll ett gäng danska öl i kylen, av annat märke än dessa två. Men efter gårdagens holmgång på Parken känns inte suget efter de danska maltdryckerna särskilt stort. Inte för att jag är en dålig förlorare, utan bara, ändå. Det känns som att svensk fotboll gått kräftgång med stort K genom det här kvalet. Kanske är lika bra att formera om styrkorna, ta in Hasse Backe, kasta ut Lagerbäck och trycka på omstartsknappen. Det blir väl EM-kval nästa höst kan jag misstänka.

För övrigt var gårdagens Tapaskväll med fotboll mycket lyckad. Lill-Sune var uppdressad i blågul adidas-overall, Grill-Janne med familj, Doktorn, Maria och hennes kompis var på besök. Soffan var med andra ord fullsatt.

I den förunderliga världen av musik lyssnas det just nu mycket på Rosanne Cash (hennes nya är överdjävla bra), Butch Walker (se upp för honom Åke M) och Grand Drive. Dessutom den gamle soulmannen Spencer Wiggins. Alla dessa finns förstås på Spotify, och är dessutom representerade i den lista jag fantasifullt nog valt att kalla Berger 83. James McMurtry är också med på ett hörn. Hans låt heter ”You’d A ‘Thought (Leonard Cohen must die)”. En ganska radikal titel på en rätt bra låt. Tycker i och för sig att Leonard inbland låter lite sådär halvdöd på skiva, och då kan det ju va låtar som är sådär 30-40 år gamla. Men gubben är tydligen i livet fortfarande. James McMurtry missade vi tyvärr i London i måndags, Hoople spelade såpass länge att tiden inte riktigt räckte till för en tripp till Borderline. Men man kan ju som bekant inte få allt här i livet. Något som man lätt kan få är däremot mycket disk. Idag var det såpass mycket av den varan att det just nu är halvtid i disktävlingen. Huset är tyvärr inte begåvat med diskmaskin, eftersom de gamla skåpinredningar hyresvärden erbjuder inte kan härbärgera en diskmaskin av dagens mått. Men man kan ju lyssna på alldeles för hög musik medan man diskar manuellt, så blir det ju en åtminstone småtrevlig stund.

En av mina absoluta favoriter vad gäller kombinationen TV och matlagning, Floyd, gick bort härom veckan. Mycket sorgligt. Han var ju helt klart banbrytande i sitt sätt att skapa avslappnad, och dessutom intressant TV. En högst kompetent kock var han också. Många avfärdade ju den vinälskande mysgubben som nån slags grytkokande halvfyllo. Men så var det inte. I England har han hyllats av stjärnkock efter stjärnkock, och det är inte mer än rätt.  Om det inte var så att det redan fanns en man vid namn King Floyd (mannen som spelade in den odödliga låten ”Groove me”), så borde han fått den titeln. Kolla själva här, så får ni se på mys-tv. R.I.P. Floyd.

Idag håller vi på Brage. Degerforsarna vann med hockesiffrorna 5-4 igår, i något som tydligen var en ovanligt spännande hawaii-historia. Härligt.

I november blir det lite skön unplugged-underhållning på Konsertbaren här i Uppsala. Mats & Linda Brandemark en onsdag, Thomas Arnesen & Mats Brandemark en torsdag. Återkommer med datum.

Spanska köttbullar är helgens hit. Kommer att platsa fint i den Andalusiska kokbok som Frun i huset just nu projekterar för. Potatiskakan var inte heller att leka med. Ikväll blir det en riktigt grym kyckling ur en av de grymmaste av kokböcker ”The New York Cookbook”.

Har fortfarande inte riktigt hämtat mig efter förra helgens kändisspan n0 1: Roy Hodgson utanför Harrods. Kändes stort.

Och nu, ett erkännande: Jag har börjat lyssna på Curtis Stigers. Hans nya platta”Lost in dreams” är en jazzplatta av precis den typen som jag klarar av. Är annars av den gamla åsikten att Jazz är farligt. Fortfarande. Men man blir ju äldre med åren som ni vet. Köpte ju även Boz Scaggs jazzplattor och har haft stort utbyte av dom. Jazz och Zoega med två bitar i är en mycket fin söndagskombo.

Såg att Cee-Jay plussade för Roseanne Cash-versionen av ”Heartaches by the number”. Det är bara att hålla med, och herr Costello är med och ylar där också. Dessutom plussar Zigne för både Textones och Inmates på sin blogg. Dom har koll däruppe i Dalom.

Oktober månads godaste: Cappuccino och Strega på Bar Italia.

Nöjda och glada gentlemän, som uppskattade både kaffe och Strega på Bar Italia, Frith Street, SoHo, London.

Helgens hästnamn: Räser Sune. Att vi glömde ta med honom på kupongen tyder på att vi börjar bli gamla och förvirrade. Som tur vann han inte, trots detta ståtliga namn. Men nästa gång så…

Nä fy fasen, nu börjar andra halvlek i disktävlingen. Sen blir det till att ta tag i Olssons söndagsuppslag. Har heller inte läst Bjurmans lördagskrönika ännu.

Jodå, vi hörs sen.

Rockenråll, Guinness, fotboll och …

en Guinness till. I staden där pubarna står som spön i backen tillbringades cirka fyra dagar av exakt fyra herrar. Och det gick ju bra, för att inte säga helt lysande. Livemusik varje kväll, även om det vi hörde på 12 Bar Club inte riktigt kan klassas som musik med mina gubböron. Men det gick ju bra att stå utanför också. Första kvällen innehöll dock något av det bästa i livemusikväg jag hört på mången god dag, Deadstring Brothers på The Luminiere i Kilburn. Eller som Fenomenmannen sa: Fan, dom är ju bättre än Stones. Då hade vi i och för sig fått oss både en och annan öl och cider, men ändå. Jag höll med. Tror att både Basisten och Junior var nöjda med det hela dom också. Dessutom var dörrvakten så upptagen med att hångla upp en brud att vi fick komma in gratis!

Deadstring Brothers rockar på the Luminiere. Fotograf: Stefan Lehman.

I övrigt hann vi ju även med Camden, Harrods, Sticky Fingers, The Warrington, nattliga kebaber och kycklingklubbor och, inte minst, Bar Italia med kaffe och Strega. Ett klassiskt och skönt fik mitt i Soho, på Frith Street. Mittemot Ronnie Scott’s förresten. Nine below Zero gjorde ett 30-årsjubileumsgig ute i Camden, så dit åkte vi två gånger i söndags, inte illa. Först på förmiddagen för att kolla in marknaden, och sen på kvällen för konsert. Bandet var tajt och spelglädjen påtaglig. Något annat som kan rekommenderas är puben The Ship på Wardour Street, även det i SoHo. På andra sidan gatan låg en gång i tiden The Marquee. Här fastnade vi rejält på lördagskvällen. Grymt bra musik i högtalarna och trevliga människor i baren. Det gick faktiskt så långt att Basisten började beställa in Jäger, och då vet man vad klockan är slagen. Ett lågvattenmärke i livemusikväg var banden på 12 bar lite senare på lördagskvällen. Det var så pass att vi äldre herrar gick ut på bakgården och drack öl istället. Dessutom stängde vi dörren in till lokalen så fort den åkte upp för att slippa onödiga ljudutsläpp. En gång tror jag faktiskt att Basisten nästan stängde den i trynet på han som kallades sångare i ett av banden. Honom ville vi inte ha ut, ylandes, på vår trevliga bakgård.

Måndag var dagen D. Mott the Hoople på Hammersmith Apollo. Glen Matlock förband. Glen var väl OK, men inte så mycket mer. Han ska nog hålla sig till basen och sina band. Mott gjorde ett riktigt kanongig, att Ian Hunter är 70 pannor är lite svårt att fatta.

Mott the Hoople, Hammersmith Apollo. 70-årige Ian har frisyren och brillorna i behåll. Rockenrollen också.

Sammanfattningsvis: Resan var lika trevlig som sällskapet, och det vill inte säga lite. Och inte behövde man gå varken hungring eller törstig.

Har förresten slängt ihop en liten lista: Berger 82. Här har vi en hel del London-inspirerat material att avlyssna. Spotifygänget har haft den goda smaken att slänga in lite musik från Chiswick Records också, tidiga Count Bishops, Radio Stars med mera. Inte illa alls. Dessutom har det ramlat in några fler plattor med Inmates. Och gillar man Count Bishops kan man även söka på endast Bishops, då kommer deras följande plattor upp också. De bytte ju namn, och tog bort ”Count” efter ett tag. På Spotten ligger plattorna alltså under två olika namn.

En undran: När man beställer en fördrink på en rejält flott krog i London, borde man inte få den innan maten då? Vi käkade på två schyssta ställen, och inte på något av dessa han vi få i oss fördrinken innan både mat och vin åkte in på bordet. Och då är inte någon av dessa fyra herrar direkt känd som nån som sitter och slödricker precis. Märkligt. På ett av ställena visste dessutom inte servitrisen vad varken Strega eller Calvados var. Men när vi tvingade iväg henne för att inventera baren dök hon upp med en Calva ändå till slut. Ja ja, I-landsproblem, jag vet.

Avslutningsvis: Helgens märkligaste namn på maträtt: Spotted Dick.

Hur man får en servitör på en finkrog att bryta ut i en så kallad fnitterattack: Skämta oavbrutet om ovanstående maträtt.

Helgens benhårdaste kommentar: Nice Legs.

Helgens storsäljare: Guinness.

Helgens spelare: Drogba.

Helgens snällaste backlinje: Liverpool. Eller vad säger Junior?

Helgens mest använda: iPhone.

Fotbollstävling på puben. Chelsea-Liverpool 2-0.

Så var det med det. Vi hörs endera dagen. Tja då.

Dagen efter kvällen före, eller åren går och lamm blir får.

Två gamla ”lustiga” ordstäv som vi som är födda på 60-talet är bekanta med. Det första härstammar väl från en Roffe Bengtsson-sketch och det andra tror jag kommer från gamla statsministern och centerordföranden Thorbjörn Fälldin. Yngre släktingar ser frågande ut när man använder dessa uttryck, visade dessutom sketchen med Roffe (som finns på youtube) för en dylik släkting häromåret. Behöver jag säga att släktingen i fråga inte på något vis såg det roliga i sketchen. Roffe var ju hur som helst en rätt skön standupsnubbe, tycker jag. Tror faktiskt att även gamle Fårbjörn besatt ett visst mått av humor. Men humor är ju enligt många en färskvara. Det finns dom som tycker att musik även det är en färskvara, men där håller jag inte med. Hittar man en gammal låt från 50- 60- 70- eller whaterver-talet som man aldrig hört, så är den ju för fasen ny. Eller?!?!? Dessutom finns det ju de som pysslar med så kallad ”seriös” musik. Då snackar vi gammalt. Flera hundra år. Fint har det då blivit. Väldigt fint. Vill minnas en gång på 90-talet när underteckad och några bröder drev gratistidning här i Uppsala. Någon av oss bröder skrev om en musikalisk tillställning i Universitetsaulan. Där spelade (och eller sjöng) en av stadens mest berömda musikgrupper. Vi kanske ska lämna deras namn utanför det här, nej förresten, ni kan få efternamnet. Drängarna. Nej visst ja, det är nåt annat. Drängar var efternamnet. Till saken. I vår recension av dessa drängars uppträdande vinklade vi artikeln på ett sätt som framställde musikgruppen som ett coverband. Det tyckte vi var kul. Och adekvat. Dom körde ju i princip bara covers. Skulle vi inte ha gjort. Väldigt känsligt ämne tydligen. Det blev diverse heta utskällningar per telefon till vår redaktion, från både allmänhet och berörda parter vill jag minnas. Men kul var det, tyckte vi, och även en hel del läsare som förstod vår idé med vinklingen av recensionen. Och vart ville jag komma med detta? Ingenstans tror jag, men ska man skriva måste man ju börja någonstans. Dessutom är det dagen efter kvällen före, och eftersom jag blev ett år äldre i går så går bevisligen åren. Dessutom blir lamm får så småningom.

Och annars sitter jag här och lyssnar på Ringo tillsammans med Stevie Nicks just nu. Finns på den senaste listan Berger 81, tillsammans med en hel del annat i en garanterat osalig röra. Något som rekommenderas extra mycket här är Cesar Rosas (Los Lobos), Smithereens, Clarence Carter och kanske även gamle hjälten Hound Dog Taylor, som nu är ordentligt representerad på Spotten.

Ska ta med mig en bunt plattor med plastbroderns band Sweet Emma & the Mood Swingers till London idag, och dela ut på diverse rockiga klubbar under helgen. Kanske kan resultera i nåt gig för gänget där borta. Vore kul. Idag tror jag förresten att dom drar iväg till Tyskland för spelande, lycka till där borta. Deras första finns på Spotten, tyvärr inte den senaste ännu.

Ett glatt gäng, Sweet Emma & the Mood Swingers, som styrt kosan mot Tysklandet.

Till sist, tack till hela glada släkten för en trevlig kväll igår. Startade med stans godaste pizza på Trattorian, vidarebefordran till KB, där drygt halva släkten åt god mat tillredd av Sonen och hans kompis Per. Alla var nöjda och glada, kul att träffa gänget. Och Lill-Sune verkar bli en stark kille, körde järnet hela dagen utan sovpaus. Men han är ju inte 48 pannor förstås. Nej, nu ska vi städa lite tror jag. Eller bära in vinterdäck. Vi hörs i mitten på nästa vecka sådär. Ha det så fint.