Jordärtskocka, New York-feber och Näradödenmän.

Jamensådärja. Veckorna rullar som ett galet tåg längs den rangliga järnvägen, kolaren är helt vild och bara skottar på i loket. Vi får se hur det går inför nästa skarpa kurva. Nobody knows but Jesus, men frågan är om han ens har en aning. Efter en 5-dagars arbetsvecka på Bridge Farm är man nu uppvärmd. Kändes fint att kliva av bussen igår eftermiddag, efter förhoppningsvis väl förrättat värv. Tänk att dessutom bli gratifierad med ett stycke kall öl av Husbonden innan de bakre regionerna ens hunnit nå ner i soffan.

Regnet regnar och bröden bakas. Jordärtskockorna skola skalas inom kort. Ikväll blir det Jordärtskockssoppa och hembakt bröd. Otroligt närodlade jordärtskockor dessutom.

Planer ska måhända slipas inför midsommar. Själv ska jag jobba på midsommarafton, men vad gör det, vill minnas att jag deltagit i ett drygt 50-tal midsommaraftnar så det känns som att det börjar bli klart. Eller är det så att det aldrig blir klart? Ungefär som julafton. Det borde verkligen vara avklarat. Fyrkantigheten kanske inte är helt 100-procentig ändå, med tanke att jag skulle kunna tänka mig en jul utan jul och en midsommar utan midsommar? Vid närmare eftertanke har förresten de cirka 9 senaste julaftnarna tillbringats på icke helt traditionellt vis, så snart vet jag varken ut eller in. Igen.

Eftersom det som skrevs ovan skrevs igår lördag, så kan jag meddela att jordärtskockssoppan blev utomjordiskt god. Fru Bergers hembakta bröd och ett glas vin till detta så var man hemma big time.

Förra helgens utflykt till Gurkstan a.k.a. Västerås blev utomordentligt lyckad. Först ett glas vin i Sala, tåg till V-ås och hiss upp i högstahuset för en drink. Därefter middag på Limone, mycket gott och trevligt. Dessutom hanns det med en sväng in på ett Vinotek runt hörnet, sen tåg till Sala och en öl på Tågstationen. Därefter bar det av mot Järlåsa och bingen. Tackar så mycket Herr och Fru Quadrado för en riktig helkväll.

Det har ju inte varit några riktiga helkvällar på sistone, något som vi får försöka ta igen lite senare i livet, hoppas bara att det blir förr än senare.

Ibland, med ålderns rätt, tänker man tillbaka på saker som hänt tidigare i livet. Om man tänker efter lite så har det hänt en hel del. Bådet tokigt och slugt som dom sa förr. Ett tokigt exempel kan vara när Krogkungen (KK) och jag tog en sväng till New York. Galenskaperna började redan på Arlanda. KK och undertecknad styrde kosan mot en bar på för att läska oss en aning innan den långa flygfärden. Efter den första läsken kom vi i samspråk med bartendern som kände igen oss från kroglivet i Uppsala, KK tipsade om någon drink han borde blanda åt oss. Detta slutade med att KK plötsligt stod bakom baren på Arlanda och blandade drinkar. Flyget blev naturligtvis 2 timmar försenat så det blandades ännu fler drinkar. Tiden går ju fort när man har roligt, så helt plötsligt hörde vi våra namn i högtalarna, det var tydligen dags för avfärd. Efter nån timmes flygning och några glas vin till maten ryckte KK till, och tuppade av. Svimmade. Nu är jag inte precis utbildad inom sjukvården, så det kändes säkrast att trycka på knappen i taket. Snabbt dök det upp en steward som kikade på KK, drog iväg och kom tillbaka med ett glas vatten och nån slags piller som vi stoppade i sjusovaren, vips så hoppade han igång. ”No more alcohol for you” påpekade stewarden strängt. Det gjorde inget, KK var ändå inte sugen.

Väl framme på flygplatsen dök det upp en snubbe som var som hämtad ur Sopranos, både klädsel och New Jersey-tugget var på pricken. Han upplyste oss om att det var dumt och dyrt att ta en taxi, mycket smartare att åka med honom. Sagt och gjort. När vi satt oss i bilen och han fick veta att vi var från Sverige plockade han fram ett foto där han glatt poserade med allas vår Zlatan framför sin bil. Han hade skjutsat vår svenska världsstjärna nån vecka innnan. Inte bara vi som åker svarttaxi i New York alltså. Vår chaufför hann även berätta att han tidigare hade en framgångsrik restaurangrörelse med 25 anställda vid 9/11. Den försvann vid terrordådet och inga försäkringar täckte nånting, så nu satt han här och körde svarttaxi 20 timmar per dygn för att få ihop till sonens college-utbildning.

Nån dag senare sitter jag i lobbyn på Chelsea Hotel och väntar på att KK ska bli klar. Plötsligt knallar det in en snubbe och börjar, som om det var den naturligaste saken i världen, att urinera i den öppna spisen. Stanley bakom portierdisken ropar lite lätt upprört: ”Hey, Johnny – you’re peeing in the fireplace – again!” Only in New York. Därefter åker vi tillsammans med en gammal kompis till den i West Village belägna italienska restaurangen Po’s, som startades av Mario Batali och Steven Crane 1993. Eftersom vår kompis hade jobbat där var det lätt ordnat med bord, och vi fick en helt fantastisk avsmakningsmeny. När vi stängt Po’s drog vi ut i New York-natten i sällskap med Steven och några av hans kollegor. Kvällen avslutades på Hogs & Heifers. Ett minne för livet. Väl tillbaka i Uppsala några dagar senare slog jag på tv:n och slötittade på Seinfeld. I detta avsnitt lyckades Seinfeld och hans vänner bevista både Po’s och Hogs & Heifers. Det är en liten värld, även i New York.

Apropå tv: Det känns som evigheter sedan man låg i soffan och kollade in en fotbollsmatch. Eller när man satt på Hörnet eller Fiskartorget och kollade in en match, med godea vänner, tapas och goda viner. Fy tusan vad jag saknar detta. Vi får hoppas att det snart är dags för Chelsea, Degerfors och Granada att dra på sig dojjorna. Malaga och Sirius också förstås. Bifogar i väntans tider en bild från när fotboll var fotboll.

Degerfors-Helsinborg, Henrik Berger vs. Henrik Larsson.

Och så var det det där med musik. Ibland blir man knockad. Som nu till exempel, när jag snubblade över en man vid namn Logan Ledger. Det som gjorde mig nyfiken var: Producent T-Bone Burnett. Och:  Låter lite som Raul Malo och Chris Isaak. Själv tänker jag även på briljanta svenska bandet Fatboy. Logan har dock helt klart en egen identitet. Lite vemodigt, lite countrytwangigt och lite eftertänksamt. Passar till: Matlagning, öppen spis, solnedgång, rött vin, beuf bourgignon, gotländsk sommarnatt, ja inte fan vet jag, passar till det mesta helt enkelt. Debutplattan heter ”Logan Ledger” simple as that. Lyssna.

OCH nu blev det plötsligt nästa  lördag. Man undrar hur detta gick till. 
Uppsalas heta, mogna och välhängda (det sista vet jag förresten inte) men jag tänkte i ålder och kött-termer, Almost Dead Men, pubrockare av rang, släpper sin debut-LP, ”A brilliant youth wasted growing up” idag. Härligt att kunna skriva LP, släpps såklart även på digitala plattformar. Skivsläpp på Open Mind Records. Mer info på ADM:s facebook-sida. Hursomhelst så levererar näradödengubbarna lysande rock & roll. It’s like a mission from God. Det är rock & roll i sin bästa form. Kan finnas spår av bland andra Dr. Feelgood, Pretty Things, Lou Reed, Johnny Thunders. Missa inte.

Eftersom jag idag lider av tidsnöd, detta är nedknattrat på en kafferast (vilket ni säkert redan räknat ut) så kommer jag här med Karantänrock 9. Ni får gräva själva i listan, men jag kan bara nämna några namn. Tjatar oförtrutet vidare om Dion och hans storhet, nytt singelspår i listan. My Darling Clementine, våra goda vänner från England, som spelade på Casa Grande för ett par år sedan, har släppt en ny låt. Dom tolkar Elvis Costellos lysande ”Different finger” med den äran. Andra namn som bör nämnas är t.ex. Ruthie Foster, Jesse Dayton – en countryrock-slitvarg och gigant, som här tolkar Dr. Feelgood. Robert Ward, The Plastic Pals, John Coughlans Diesel med Phil May på sång (RIP Phil), Darondo, Sonny & the Sunsets, och många många fler. Rock on gott folk. Hoppas lördagen blir skonsam mot er.

Penniman, en skön Porchetta och lite perfekta oliver.

Jahaja. Då var det söndag igen. Hade tänkt skriva lite i fredags, men eftersom undertecknad inte har det där självklara svänget i pennan (eller tangentbordet) som professionella skrivkarlar, så måste den blivande läsningen jäsa lite i det 57,5 år gamla hjärnkontoret. Skrivbordsprodukten måste, eller åtminstone vissa delar av den, mogna i några dagar. Om produkten tjänar på det kan jag själv inte avgöra, eftersom jag inte vet hur den blivit om den skrivits i fredags. Och där blev det sådär komplicerat igen.

Det skrivs hur som helst till tonerna av den sorgligt nog bortgångne Richard Penniman a.k.a. Little Richard. Merparten av hans maniskt svängande, helt epokgörande och fantastiska musik-skatt producerades under 1950-talet. Det som lyssnas på här och nu är dock en rykande, kokande och rockande flottigt soulig platta vid namn ”The Rill Thing”. Inspelad i Muscle Shoals 1970. Ett astajt husband och en Rickard (som Jerka hade sagt) i högform. Ingen plats för utfyllnad, 9 omistliga låtar. Plattan avslutas med en ”I saw her standing there” där han tolkar Beatles som om han aldrig gjort annat. Kan inte bli annat än 5-stjärningt med namn som Travis Wammack på gitarr och Roger Hawkins bakom trummorna. Essential listening folks.
Ytterligare en platta – ”Right now!” – spelades in med Little Richard i Muscle Shoals-studion, året var 1974. Så här berättade huvudpersonen om inspelningen. Man kan säga att förr, det var tider det:
”We were about to start a tour and we needed some money. So Robert ”Bumps” Blackwell and me got a deal for one album with an advance of ten thousand dollars from the record label Kent Modern. We went into the studio and did it in one night. I did material we had worked out together. I prefer recording at night, my voice is in better shape then.” Så gick det till när man spelade in plattor back in the days. Ett album på en kväll…

Igår lördag bröts stugsittandet, karantänen eller vad man nu kallar det, av en sväng till Staden. Första anhalt, Klostergatan 5, lysande liten krog med Systrarna Garcia vid rodret. Uteservering och sol, det var två månader sen man upplevde något liknande. Ett par öl och några glas vin senare gick bussen till stadens utkanter och middag hos systrarna Garcias moder, hennes make och den grymt coola hunden Charlie. Det blev såklart en fantastisk kväll med god mat och dryck, bastubad och mycket kul snack. Dessutom blev det en snabbvisit på Ankan på vägen hem för en helt nödvändig öl och lite snack med Krogkungen. Så ska en lördags-slipsten dras.

Nu laddar vi upp inför nästa lördag. Fru Berger och jag är bjudna på restaurang i Västerås. Av Pedro Quadrado med fru. Mycket trevligt och inte ett dugg fyrkantigt heller. Åka till en annan stad liksom, bara sådär. Jag har såklart tjuvkikat på menyn på restaurangens (Limone) hemsida och det ser mycket lovande ut.

Apropå mat, det blir inte alltid som man tänkt sig. Hade i fredags tänkt laga till lite schyssta grillspett med fin välhängd biff, lök, paprika och till detta smörstekt kulpotatis i färska örter och en varm provolonesås. Nu blev det istället en Porchetta med ovan nämnda potatis, och till detta en annan varm ostsås med Chèvre och Manchego. Dessutom en sallad med små mozzarellabollar, cocktailtomater och lite annan gött. Funkade finfint. Brynt Porchetta åkte in i ugnen på 125 grader i tre timmar och packades sedan i folie och kördes på full puck, sådär 225 grader i 10 minuter för lite extra krisp på ytan.
Tacofebern vägrar ge med sig. Ikväll ska det lagas mexikansk köttfärslimpa, lindad i mjuka tacobröd. Hur detta ska sluta vete gudarna, om ens dom.

Idag skulle Lee Brilleaux, ”The Guv’nor” fyllt 68 år. Jag är rätt säker på att det i Rockhimlen (eller möjligen Rockhelvetet) finns en klibbig bardisk där Lee hänger, med en Röd Marlboro i mungipan och en Gin & Tonic i näven.
Vi firar Lee här med en skön video från Dr. Feelgoods ungdomsdagar, självklart med Wilko på gitarr. Dr Feelgood i all sin maniska prakt. Deras listetta ”Stupidity” från 1976 åker med av bara farten.

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Skulle avsluta detta kapitel igår, söndag. Det kom en middag och några tv-serier emellan. Så nu sitter jag här, det är måndag förmiddag, soligt, kallt och blåsigt. Stora delar av barnbarn-skaran rusar runt, åker rutschkana, klappar getter, äter kakor och har det allmät trevligt här utanför. Själv sitter jag i stugan, fixar och donar med formgivning till något som lite senare i år ska utmynna i en bok, skriven av bland annat vår gode vän Lars.

Den mexikanska köttfärslimpan behöver vi inte prata om så mycket. Man skulle kunna säga att den havererade. Så kan det gå. Ingen är perfekt. Men – och jag citerar Billy Pang Berger – ”Det var inte äckligt iallafall.”

Förra veckans tävling var tydligen lite svår. Ingen hade rätt. Så den här veckan blir det en lite enklare tävling: Vilket band sitter till höger i tunnelbanevagnen på denna hårt beskurna bild: Vinnaren får hitta på tävlingen till nästa bloggkapitel.

Saker man kan längta efter: En spansk ostbricka och en skål med de makalöst goda ansjovismarinerade oliverna man köper för en struntsumma i Nerja España. Ett glas Aldeya till det så är man hemma big time.

Förresten: Det finns bloggar, och så finns det Halvars blogg. Härlig läsning som verkligen rekommenderas. Uppdateras dessutom betydligt oftare än den här slöbloggen. Check it out ni som inte redan läser den.

Nu går vi över till lite musikaliska väsentligheter: Karantäntrock 8, listan:En ganska fyllig lista om jag får säga det själv. Vi kickar igång med Nikki Hill, skönt rockig tjej med den rätta rösten. Som ett långsamt Georgia Satellites tyckte musik-kännare I. Bergman. Det är bara att hålla med. Ett band som upptäcktes hemma hos Pedro Quadrado är också med, Whiskey Meyers. Lite sydstatsrock/country sådär, kanon. Snuskig soul får vi också oss till livs i låten ”Wanted: Lover, no experience needed” med Laura Lee. Det blir även lite småjazzig bluesrock med George Benson, ja, DEN George Benson har gjort en platta där han tolkar både Fats och Chucken med den äran. En annan veteran, Dion di Mucci släpper en ny platta i dagarna, gäster är bl.a. Bruce Springsteen, Van Morrison och andra celebriteter. På spåret vi har med här gästar träbocken Joe Bonamassa, men det är helt OK ändå. Förresten, vi slänger med en Dion-låt till, där Billy Gibbons från ZZ Top lirar gitarr. Dion, född 1939 har inte gått i pension ännu alltså. Nytt från Nick Lowe, ”Don’t be nice to me” en lysande sommarsingel. Ja, så där rullar det på, kolla själva. Nej, åter till bokprojektet, vi ses i helgen, kanske på söndag?

Långkok, barhäng och skorpfeber.

Då var alltså Valborg 2020 avklarat, och även 1 maj, då vi inte utförde något arbete värt namnet. Vi lyckades dock att medverka i en videokonferens, som går av stapeln varje fredag kl 17.00. Konferensens huvudsakliga syfte är att skåla och snacka skit. Mycket trevligt.

Idag som följdaktligen är 2 maj, är det lugnt och rofyllt i Stugan. Det står en pulled pork i ugnen där inne i huvudbyggnaden, och något som ska bli ”pulled chicken” om det nu finns något sådant. Det kommer att visa sig om sådär 4 timmar. Till detta kommer det att serveras ugnsrostad potatis, lök och morot. En sås slänger vi ihop med hjälp av sky från grisen, lite tomater, fond, örter och vitt vin. Tror att resten av gänget som är och jobbar och sliter i #hushelvetet är hungriga när dom kommer. Husbonden är på #hifiexperience och säljer hörlurar för 34.000 kronor paret hela dagen och är säkerligen värd en redig middag och ett par pilsner när han kommer hem. Blir det mer än ett par pilsner tar han nog fram gitarren efter maten också.

Här på gården går jag, som vanligtvis kallas ”Gubben”, under namnet ”Morfar”. Mest beroende på att jag är just det till Lill-Sune och Billy Pang. Det finns dock ytterligare en morfar i hushållet. Detta kan orsaka vissa missförstånd. Som tillexempel när någon säger att ”Morfar var värsta häradsbetäckaren, men nu är  han kastrerad” vilket i och för sig är sant, detta gäller dock, vill jag understryka, Katten Morfar. Kan även bli lite annorlunda om nån yngling i familjen springer omkring i grannskapet och ropar ”Morfar, kom in och ät”. Katten Morfar är en cool katt. Häromkvällen låg han under fullt pågående fest och sov lugnt på bardisken. Stil och klass. Hunden Amigo, med spanskt blod i ådrorna är också en barhängare av rang, drar man ut en barstol sitter han där innan man ens hunnit säga öl. Tror inte han dricker öl, men hänga med människovännerna på en barstol gillar han skarpt. Apropå bar så stod det en flaska högklassig Pastis i köket, självklart av fabrikatet Berger. Kanske skulle vara något efter maten ikväll, med lite vatten eller en isbit i. Mums. Apropå mat och mums, ett mål nästa vecka är att göra grillspett med biff, lök, paprika och annat gott. Detta ska serveras med en Provolone-sås. Aldrig testat, men det kan nog inte bli annat än gott.

För övrigt börjar tydligen åldern ta ut sin rätt. Sängdags redan vid 23-tiden på Valborsmässoafton. Te och skorpor framför tv:n var och varannan kväll. Just nu ägnas Tv-tiden åt ”Falsk Identitet” på Svt. Var sen på bollen med den serien och är bara inne på första säsongen, men verkar riktigt bra. Ytterligare 4 säsonger finns, så jag får nog skriva till Pågens och kolla om mängdrabatt på skorpor. Skorpfebern har drabbat mig med stor kraft.

Idag är Pedro Quadrado på uppdrag. På beg-skivbutik. Han frågade vänligt ifall jag sökte någon skiva. Och det gör jag ju, eftersom mina tusentals vinylskivor såldes för sådär 8 år sedan. Samlartarmen börjar säga till om påfyllning. Nej, det ska inte bli någon skivsamling som i forna tider. Däremot vore det kul att hitta till exempel dessa två utmärkta samlingsalbum:  Don’t mind rockin’ tonight med Ducks Deluxe och 15 thoughts of Brinsley Schwarz. Fina tidlösa grejor.

Det är helt otroligt hur kul det skulle vara med lite fotboll på TV. Gärna på en spansk tapasbar där slamret framkallar tinnitus grande innan första halvlek är över. Som till exempel på  Puntilla, fiskartorget, Nerja. Vi hoppas att det kan bli nån gång framåt vintern åtminstonde. Men man kan bara göra som man gjort större delen av livet. Gissa. Det får bli lite fotbollsklipp då och då på Youtube istället.  Det har förresten framkommit önskemål om en tävling här på bloggen. Här kommer det nu en lite tävling med sportanknytning. Undertecknad spelade några säsonger fotboll i klubben IFK Uppsala.

Vi brukade kalla oss ”Svenska mästarna” eftersom IFK faktiskt var svenska mästare, 12 gånger. Dock i bandy. Första gången 1907 och sisa gången 1933. Den enda klubb med fler SM-titlar är Västerås SK som tog sitt 13:e guld nånstans 1988/89. Nu till tävlingsfrågan: I IFK Uppsala fanns två spelare som varit landslagsmän i fotboll, ishockey och bandy. Vad heter/hette dessa sportiga herrar. Den som svarar rätt vinner en LP med Pelle Karlsson (ej valfri, tror att han bara fick göra en). Nu över till musiken.

Det är dags för Karantänrock 7 om jag räknat rätt. Den här gången har listan förgyllts med både gammalt och nytt, souligt, bluesigt rockigt och lantligt (som vanligt alltså). Några nya och några household names. Steve Forbert har precis släppt en ny platta, med egna tolkningar av favoritlåtar så han fick vara med. Lite Nordirländsk gammel-new-wave med favoriterna Xdreamysts. Eli ”Paperboy” Reed, ny-soulfavoriten, har varit med och sjungit lite på en hyllningsplatta till en av världens bästa musikstudios i Muscle Shoals, Alabama. Han framför Clarence Carters ”Steal away med den äran. Datura4 från Australien är väl värt en koll om man gillar sin 70-tals-rock med lite boogie. Det är lite gamla rockveteraner från down under som satt ihop bandet, t.ex. Dom Mariani från The Stems.  Dessutom bjuds det på lite gamme-lsoul med Wilson Pickett, lite ny-country-soul med Frazey Ford och, såklart, Rolling Stones nya och självklart lysande singel. Plus ett 30-tal låtar till. Så på med Marshallen eller vad ni nu spelar i och vrid upp volymen till 11, det är ju lördag. Hasta Luego gott folk, nu är det bäst att gå och kolla till grisen i ugnen.