Han är en av dom som betytt mest.

Både för mig och för många många andra. Han i detta fallet är Doug Sahm. Den 20:e mars släpptes en hyllningsplatta till hans ära med nästan uteslutande musiker från Texas, där Doug också kom ifrån. Plattan heter ”Keep your soul: A tribute to Doug Sahm”. Just nu ljuder spår nummer två ur högtalarna, och det är några andra favoriter – Los Lobos – som tolkar ”And it didn’t even bring me down”. Bra start på veckan, eller? Bland de andra tolkarna kan nämnas Delbert McClinton, Jimmie Vaughan och Alejandro Escovedo. Det jag har hört hittills skulle säkerligen göra Doug nöjd och stolt. Förresten är det i år 10 år sedan han gick bort. Han dog 18 november 1999 i Taos, New Mexico. Första gången jag såg Sir Douglas Quintet (där Doug var frontmannen) såg jag dom två gånger… Inte illa va? Nä, det var som så att jag hade fått några friplåtar att användas till valfria konserter på Rackis i Uppsala. Fick reda på att Sir Doug skulle lira där två dagar i rad, så första kvällen var vi på plats i tid, fru Berger och jag. Det blev en svettig och helt fantastisk konsert. Med i bandet på den tiden var bland andra även Louie Ortega, grym gitarrist och sångare, Augie Meyers förstås, och hjälten på sax, Rocky Morales! Hur som helst, det var bara att gå dagen efter också, men som jag minns det var kväll ett den bästa.

Doug Sahm, back in the day.

I höst kommer Sir Douglas Quintet tillbaka till Sverige, med sonen Shawn Sahm som frontman. I bandet finns även Louie och Augie med. Det vill vi se på Katalin, kan du styra upp det Finell? Men nu tycker jag ni ska ta och gå in på iTunes och lyssna på ovan nämnda platta, eller kanske till och med införskaffa den samma. Shawn Sahm förresten har ett fint litet band vid namn The Tex Mex Experience, kolla in dom på youtube eller myspace, rätt bra påställ där får man säga.

Och idag ska det prospekteras i intressanta nya projekt tillsammans med Kock-Mats, ett mycket bra sätt att få fart på veckan. Måndagar tenderar annars att vara de överlägstet sämsta dagarna i veckan, för att inte säga tråkiga.

Helgen som kommer blir dock intressant. Fatboy på Katalin på fredag. Swamp Thing på lördag, för er som inte sett dom rekommenderas verkligen ett besök på Pub 19 på lördag kväll. Sen slutligen helgens final, Ducks Deluxe på Akkurat i Stockholm. Enligt Will Birch, som såg deras första come back-spelning härom året var det en av de bästa konserter han sett, nånsin. Och han har sett en och annan.

Och nu spelar datorn ”Texas me” med Delbert, man blir nästan lite sentimental…

Vi slänger väl in en lista med lite Doug Sahm-låtar förresten.

Slutligen ett litet grattis till Sirius, som igår gick upp i högsta serien i plastbandy. Vi hörs sen.

En fin avslutning på en händelserik helg.

Vi tog oss en liten promenad till Konsertbaren, åt en söndagmiddag med Tapio, fick oss några glas gott vin, lyssnade på högst söndagsmässig musik och pratade med de trevliga människorna som jobbar på nämnda bar. En söndagmiddag som söndagmiddagar ska vara. Tapio och jag åt varsin anka, och den smakade utmärkt, Fru Berger fick sig en forell, Jossan en Beeftoast och en efterrätt med mango och annat trevligt. Allt detta och goda vänner i servisen gör ju det hela till en mer än fin avslutning av veckan. Eftersom undertecknad nästan bor på baren i fråga fick jag även förtroendet att ladda upp en söndagslista, lång som ett tåg. Här är den, den heter KB Softa Söndagar, och den är, just det, soft. Och som min förståndiga fru säger, spelar man musik av det här slaget gör det inget om det är lite för högt. Sant.

Mellberg! Vilken man. Och hans kompis Daniel, vilka rensningar. Fem plus i Aftonbladet och fem getingar i Expressen. Jag håller med. Dessutom gick mitt 0-0-tips in. Inte så kul kanske med mållös match, men ändå. Nu ska vi slakta danskar på nationaldagen och enligt säker källa ska jag vara på plats och se själva matchen. Trevligt värre. För övrigt har jag alltid gillat Mellberg, antagligen beroende på att han spelat i Degerfors. Men man måste säga att han efter flytten till Italien utvecklats nåt snäpp. Blivit lite mer följsam och även fått lite bättre kontakt med bollen.

Nu tror jag det är dags att stänga av en av världens bästa liveplattor (lyssna på Werewolves of London först) och sätta sig i schäslongen för att se Sven Wollter leka deckare, vi hörs.

Javisstja! Och Spanien vann! Trevligt, dom vill vi se i Sydafrika.

Lite sand i skorna skulle inte skada.

I vanliga fall brukar jag inte tycka att det är så mycket att stå sig efter. Men med det här så kallade vårvädret längtar man till och med efter såna saker som ett par skor fyllda med lite fuktig medelhavssand… Eftersom det inte går att uppbringa detta just här och nu kan man istället lyssna på den utmärkte Dean Owens och hans låt ”Sand in my shoes”. Dean är en skotte som släppte albumet ”Whisky hearts” förra året. Och nu är det så fint ordnat att man kan avnjuta detta på Spotten också. Dagens lista vid namn Bergers 44 startar för övrigt med detta utmärkta spår. Listan innehåller som vanligt allehanda konstigheter, men genomsyras av nån slags vårlig känsla, hoppas jag.

Vår vän från Skottland, Dean Owens, visar glatt upp sin nya skjorta.

På kontoret ska ett av de säkraste vårtecknen av alla skådas idag. Nämligen tändning av grill. Det lagas mat för glatta livet till grillreportage för Aftonbladet, och snart tror jag dom ska ut på gården och elda på. Det ska bli spännande att ta del av maten framåt kvällen. Jag har sett både entrecôter och laxfiléer susa förbi här nedanför det lilla loft jag sitter på, så en rejäl aptit är under uppbyggnad.

Senare ikväll blir det en sväng till Hotell Linné för att vara hjälpa till lite med välkomstdrinkarna när första numret av den nya gratistidningen Opsala ska firas. Därefter blir det antagligen något så originellt som en sväng till KB, eftersom bostaden är belägrad av ett gäng soon to be 14isar som ska ägna sig åt pizzaätning, läskiga filmer och annat kul. Så det är bara att hålla sig borta.

Upptäckte idag något som verkligen visar att man är medelålders. Såg att Mott the Hoople ska göra comeback, det blir fem gig på Hammersmith Odeon i London. Kontaktade genast herrarna Forsberg och Lehman, som inte var nödbedda, så går det här som vi tänkt sitter vi där tisdagen den 6:e oktober och spanar in Ian Hunter (som fyller 70 den 3:e juni!) och hans gamla polare. Hunter är ju faktiskt fortfarande igång, och gör dessutom riktigt bra plattor, som t. ex. den här från 2007.

Sverige-Portugal imorgon alltså. Eftersom jag har för vana att tippa resultat, och göra det dåligt, så gör jag det även idag. 0-0. Ska hur som helst bli intressant att se, och extra intressant att se ska bli vem som ska agera häftplåster på Ronaldo. Om vi nu ska spela på det viset förstås, men det kan nog behövas nån som skaver lite extra på flickidolens små hälsenor i matchinledningen. Han har ju en förmåga att kunna bli lite trumpen då, gossen.

Degerfors spelade 2-2 mot Norrköping i en träningsmatch härom dan. Bra jobbat grabbar!

För alla som undrat så är Bill Mellon nu lokaliserad. Han lever i Storbritannien och finns även representerad på youtube med några högklassiga musikfilmer, kolla här. Herr Friman och undertecknad kan nu andas ut efter många år av sömnlösa nätter. Nu väntar vi bara på en youtubefilm från något av Bills legendariska gig på Uppsalas första pizzeria, Lucullus, under 70-talet. Kultur på högsta nivå! Förresten så tog jag en Calzone på Luckan förra fredagen, stället där man som tioåring åt sin första pizza. Cirkeln är sluten, eller nåt. Vi ses, ha en trevlig fredagkväll.

Elvis lever.

Dessutom släpper han snart en ny platta vid namn ”Secret, Profane & Sugarcane”. Då talar vi givetvis om Elvis Costello, den ihärdige, ständigt skivproducerande engelsmannen. Den här gången är det en platta producerad av gamle favoriten T-Bone Burnett. Enligt pressreleasen låter det lite som 1985 års album ”King of America”. Sättningen är i huvudsak akustisk, förutom T-Bones elektriska gitarr. I banden finns bland annat den eminente dobrokliaren Jerry Douglas. Sånghjälp kommer från Jim Lauderdale och Emmylou Harris. Köper man plattan på vinyl får man en dubbel-lp med två bonusspår, Lou Reeds ”Femme fatale” och en gammal traditionell amerikansk sak vid namn ”What Lewis did last”. Låter som att det här skulle kunna vara en trevlig skiva att möta våren med. Och har ni inte hört T-Bone Burnetts klassiska album ”Truth Decay” så är det bara att inhandla. En av dom vassare rockplattorna på marknaden om ni frågar mig, men det kanske ni inte gör.

Kungen av Amerika är från England. Han heter Elvis.

På sportsidorna skrivs det just nu hejvilt om filmningens vara eller icke vara inom fotbollen, och då huvudsakligen i Sveriges match på lördag. Förstår inte riktigt diskussionen. Enligt vad jag kan utröna så är filmning icke tillåtet inom fotbollen, och upptäcks det ska det rendera avblåsning och gult kort. Alltså ligger det enligt reglerna på samma nivå som alla andra otillåtna försighavanden på planen. Som t.ex. sparka benen av motståndare, dra i tröjan, bentacklingar och fan och hans moster. So whats the deal? Ett roligt (eller nästan lite gulligt) argument som dyker upp här och var i dessa diskussioner är  att Glenn Strömberg filmade till sig en straff en gång på 80-talet, och att detta tydligen gör att filmning är antingen bra, helt legitimt eller något som vi även håller på med i Sverige. Kan ni inte släppa den där Strömbergaren nu, den börjar bli lätt dammig. Min åsikt är hur som helst att filmning är osportsligt, och när man sportar ska man vara sportslig. Måhända också det lite dammigt och världsfrånvänt, men det bjuder jag så gärna på. Minns själv förresten en gång när jag fick skäll av en tränare i paus eftersom jag inte lagt mig i straffområdet när jag blev lite knuffad, och istället försökte få iväg ett skott på mål, tyckte jag var lite märkligt.

Dagens lunch: Kåldolmar på Lingon, efter två lunchförsök på nämnda krog med inget vidare resultat får dom en chans till. Det som inte var riktigt godkänt tidigare var Fläsklägg med rotmos. Köttet var inte fläsklägg utan nån slags tjock skiva skinka. Nästa gång var det dillkött med jättestora torra stenhårda köttbitar. Husmanskost är en konst att få till minsann.

Vi avslutar detta med en liten Spotify-lista, Bergers 43 som koncentrerar sig på engelskt 60-70-tal. Mest 70 dock. Hejdå!

Det här är riktigt läskigt…

Enligt en av våra större kvällstidningar kan det bli ett rent mardrömsscenario… Den 19:e juni 2010 tänker Knugen gifta bort sin dotter Vickan till nån AIK-fantast från Ockelbo. Det är ju en sak – men – samtidigt spelar Sverige kanske match i fotbolls-VM i Sydafrika. Hur tänkte dom där? Ska dom bara missa matchen sådär utan vidare? Eller spelas den på en sån tid att det kan vara storbilds-tv på bröllopsmiddagen? Kan man i så fall komma med blågul ansiktsmålning till kyrkan, eller måste man hem och svida om till landslagsdräkten mellan kyrkan och middagen? Det är många saker att tänka på nu för gänget på Slottet. Hoppas dom sänder en tacksamhetens tanke till de alerta journalisterna på Aftonbladet som uppmärksammade detta i så god tid. Förresten, om man gifter sig med Vickan, borde man inte vara Djurgårdare då? Jag bara undrar. Kungafamiljen känns lite djurgårdaraktiga sådär tycker jag.

Och nu lite mindre läskiga saker. Omar Kent Dykes, som i vanliga fall brukar gigga med sitt Omar & the Howlers, har släppt en ny platta. Denna gång just under namnet Omar Kent Dykes. Plattan heter ”Big Town Playboy” och en hel del av gitarrspelandet sköts av Jimmie Vaughan. De här två herrarna gjorde en skiva fylld av Jimmy Reed-låtar tillsammans för ett par år sedan, med utmärkt resultat. Nu har jag inte hunnit hör nya ännu, men det verkar onekligen lovande. Release är i mars, och det är ju nu, så den kan finnas på amazon och andra välsorterade ställen. Dock inte på iTunes och Spotify ännu. Med på plattan finns även folk som munspelslegenderna Lazy Lester och James Cotton. Dessutom hjälper Derek o’Brien och Lou Ann Barton till. Enligt pålitliga källor ska det låta riktigt bra om det hela. Omar såg jag förresten första gången på Rackis den 14:e november 1985, tillsammans med Roger Rake. Att jag minns datumet beror helt enkelt på att det var dagen när min och fru Bergers son Marcus föddes. Så det var bara att gå direkt från BB till Rackis. Vill minnas att det blev en så kallad helkväll.

Det verkar som att Omar och Jimmie gjort det igen.

Slänger väl in en Spotify-lista också. Bergers 42 plockades ihop vid 7-tiden imorse, kanske är därför den är såpass lugn, för att inte säga sömning?

Den 8/4: Liverpool–Chelsea i Champions League. Spännande grejor.

Och här kan ni läsa lite engelsk musikhistoria (med drivor av namedropping) berättad av Bobby Valentino. Undrar om inte han lirar fiol på nån gammal Tom Petty-singel (på b-sidan då)? Men det vet väl Åke M bäst.

Nä, nu är det väl dags att göra lite nytta igen. Ajöken.

Plötsligt dök den bara upp.

Eric Lindells nya platta alltså. Hade ingen aning om att det var dags igen. Eftersom både jag och andra delar av familjen haft stort utbyte av de två föregående så var det en välkommen överraskning så här på veckans beigaste dag, måndagen. Namnet på plattan är ”Gulf Coast Highway” och det låter ungefär som tidigre. Tråkigt, tänker ni då. Nej, inte alls.Har lyssnat igenom lite snabbt ett par gånger idag, och man kan säga att Eric har vässat sin formel ytterligare. Det är lite New Orleans-stuk på det hela, lite blues, lite soul, lite rock och dessutom en grym sångare och låtskrivare. Den här gången har han förresten plockat in tre väl valda covers också – Buck Owens “Crying Time”, Delbert McClintons “Here Come The Blues Again” och Waylon Jennings & Willie Nelsons “I Can Get Off On You”.  Och det må väl vara hänt när han ritat ihop ytterligare 12 låtar på egen hand. Plattan finns på amazon.com bland annat, inte på iTunes ännu, och heller icke på Spotten. iTunes har dom två förra grymma plattorna ”Change in the weather” och ”Low on cash, rich on love”. Kolla upp dom för tusan!

Eric Lindell är en glad lax! Undra på det, när han gör så bra plattor. Dessutom har han ju nästan ritat lika mycket på armarna som Berger Jr.

På lördag ska vi spela fotboll mot Portugal, i Portugal. Och vi, det är alltså det svenska fotbollslandslaget. Utan Zlatan, tyvärr. Utan ganska många målgörare överhuvudtaget förresten. Och Lasse & Rolle, dom vill inte plocka med vår lovande kille Henok Goitom som nätar nere i Spanien både då och då. Inte så konstigt kanske, Henok är ju född 1984. Hade nog gått bra om han varit född 1884, då hade han fått lira från start.

Inte nog med att Chelsea klantade sig å det grövsta i helgen, 1-0-förlust mot Tottenham. Nu har Anelka skadat sig och blir borta en månad, det behövdes verkligen inte.

Uppsala står kvar efter bandyhelgen, men om man tittade igenom lunchkrogarnas menyer på nätet idag så var det väldigt mycket pytt i panna… Ett ställa hade till och med gräddstuvad pytt som veckans erbjudande… Vad kan vi utläsa av detta? Kan möjligen bandypubliken ha börjat snegla på andra typer av mat? Och då ska vi vanliga dödliga drabbas av detta, och tvingas äta pytt hela veckan? Nästa år kanske det blir bandyfrukost med sushi och stor stark, jag väntar med spänning på detta. Grattis Västerås förresten! Det satt fint med en seger för Gurkstan.

Vad händer annars i veckan? På lördag spelar Granstens Bluesband på Pub 19, men då ska jag se på fotboll. Ni som inte gillar sport kan går och titta tycker jag, brukar vara riktigt bra. På fredag är det Eldkvarn på Katalin, men dom har jag sett elvahudrafjorton gånger, så det hoppar jag nog.

Fatboy var visst inte förrän nästa fredag förresten. Men den som väntar på något gott väntar ju alltid för länge.

Höga berg och djupa dalar är ett annat fint uttryck, och det passar bra idag. Har ätit finfina middagar i två dagar nu, men ikväll blir det grillad korv med stekt potatis. Överlever antagligen detta i-landsproblem.

Slänger väl med en liten Spotify-lista som vanligt. Bergers 41 innehåller bland annat den charmiga saken ”If your lookin’ for a fool” med Big John Hamilton. Dessutom ett spår från Paul Collins Beat och deras senast platta. Trodde inte dom fanns längre, men dom kuskar tydligen runt i Spaninen och Frankrike med flera länder och spelar fortfarande. Vi hörs och ses.

Dags att rulla ihop kalven.

Hittade ett lite kul recept häromdan som vi tänkte prova på familjen Forslin ikväll. Involtini på kalv kallas det. Man tager sig ett gäng kalvschnitzlar, bankar ut dom lite grann, kryddar med salt och peppar, lägger i en skiva lagrad ost, en skiva mortadella och en förkokt eller grillad grön sparris. Rulla ihop det hela, rulla dom dessutom i mjöl kryddat med salt och peppar. Bind upp rulladerna med hushållssnöre. Stek på låg värme. Ta ur ruladerna och gör därefter en sky i stekpannan med marsala- eller vitt vin. Lägg i rulladerna i skyn. Vad ska man ha till då? Inte vet jag, men här tänkte vi göra det enkelt med ugnsgrillade delikatesspotatisar, lök, morötter och sånt. Och lite kalla grejor till det, grillad inlagd paprika, marinerad kronärtskocka och en sallad. och några flaskor italienskt vitt och rött, vad man nu vill ha. Så då vet jag vad jag ska göra i eftermiddag när alla andra gubbar står och försöker få syn på en bandyboll där nere vid ån. Fint väder för bandybolls-spotting i och för sig.

Såg idag att favvisarna Fatboy kommer till Uppsala ändå, nästa fredag på Katalin om jag inte såg helt galet. Det bör inte missas.

Mike Younger i sitt rätta element, spelandes gitarr på gatunivå.

Upptäckte ett nytt musikaliskt fynd på Spotten häromdan. Namnet är Mike Younger, en före detta gatumusikant från San Fransisco, som upptäcktes av Rodney Crowell, han producerade även Mikes första platta. Den finns dock inte på Spotten, men den som finns, ”Every stone you throw” duger gott. Luktar lite Mellencamp och annat trevligt. Lade med ett spår från plattan på Bergers 40. Denna lista börjar lite blandat, och fortsätter med nån slags Bay Area-tema inriktat på sent 60- och tidigt 70-tal. Typ. En del småskumma fina låtar faktist, om jag får säga det själv. Och det får jag väl, jag har ju inte precis skrivit låtarna, bara lagt dom i en lista. Några favoriter just nu där är gamla godingarna Balloon Farm, och Captain Beefheart med Ry Cooder på gitarr, en klassiker.

Londonderby idag, Tottenham-Chelsea, skulle man vilja se, men det går tyvärr inte. Får kolla text-tv:n istället.

Dagens tips: Liverpool-Aston Villa 1-1. Önsketänkande på hög nivå, men ändå.

Ska bli bra att bo på ett hotell ovanpå en pub. Då vet man var man ska avsluta kvällarna.

Dagens önsketänkande 2: Bourbon Toola.

Söndagsmiddag på Konsertbaren imorgon anyone?

Har ni hört Hot Tuna förresten? Deras plattta Hoppkorv har världens kanske bästa namn. Namnet tillkom faktiskt när Jorma Kaukkonen och hans amerikanska vänner befann sig i norra Sverige för att åka skridskor(!) nån gång i mitten av 70-talet. Bandet stod utanför en korvkiosk, där en rätt påstruken svensk herre beställt sig en korv med bröd, senap och ketchup. Korven levde dock sitt eget liv och hoppade ur brödet, varpå det landade på herrns vita skjorta, och herrn yttrade de klassiska orden ”Jävla hoppkorv”. Självklart fick därför Hot Tunas kommande platta namnet ”Hoppkorv”. Klassisk poptrivia. Förresten skulle bandet helst velat heta Hot Shit, men det tyckte inte skivbolaget.

Så var det med det. Ha en trevlig lördag, det tänker jag ha.

Man skulle vara i Austin istället.

Har i och för sig haft en trevlig familjemiddag på Uppsalas skönaste italienare, men ändå. I Austin är det just nu SXSW, eller South by Southwest som jag tror det heter i sin helhet. En megastor musik- film- och mycket annat-mässa/fest med, förstås en sjuhelvets massa bra band till exempel. Bland annat det ulitmata festbandet Lil Band ‘o Gold från Louisiana. Dom skulle jag ge rätt mycket för att se. Kanske borde dom luras över hit, till Katalin? Det enda dom är representerade med på Spotten är den här fina Fats Domino-låten där dom kompar Robert Plant. Plant är förresten en engelsk gentleman som väl mest är känd för att en gång ha sjungit i ett band vid namn The New Yardbirds. Dom bytte senare namn till Led Zeppelin, och det gick ganska bra för dom så vitt jag kan förstå. Plant signade även Dave Edmunds till Zepparnas bolag Swansong way back when, vilket ju tyder på ytterst god smak.

Ja, fan, nästa år får det bli både SXSW och New Orleans Jazz & Heritage tror jag, men dethänger förstås lite på hur hästarna gör jobbet om lördan. För man skulle ju kunna börja med att göra Texas ordentligt och sedan följa upp med Louisiana, skulle funka. Fast man kanske borde hålla sig till 2013, för då ska ju herr Garcia och jag göra vår roadtrip med start i New York, och stopp nånstans längre ner i landet.

Eftersom jag är lite av förträngningarnas häxmästare så har jag stoppat undan gårkvällens hockeymatch långt bak i det blurriga arkivet. Jag tror att det var på Hovet, men jag är lite osäker. Minns dock att vi träffade min gamle kamrat Nicke Rune, som också håller på rätt lag. Det var förresten han som fick Bryan Adams att bli Leksing. Det kallar jag kulturarbete på hög nivå. Förutom resultatet var det en exemplarisk kväll, Prinsen var som vanligt lysande. Förutom lite för mycket smör i moset, enligt smakpanelens ordförande Kock-Mats. Men, en sak, går ni på Prinsen och tänker er en förrätt är det Rusk och Snusk som gäller. Låter inte så gott kanske, men det lilla jag tjuvsmakade av Mats var lysande. Ni fick ju Prinsens meny häromdan så kolla där får ni se.

Ikväll är jag på humör att boka hotell i London. Kan dessutom vara smart att ha nånstans att bo när man kommer dit. Har hittat nåt som heter The Chelsea Lodge, och förutom att det är ett vacker namn, är etablissemanget beläget ovanpå en pub. Inte mycket att dividera om.

Apropå pub, Bergers 39 blir en renodlad pubrockare. Nästan i alla fall. Även om vissa av artisterna inte vet om det, så spelar dom ändå pubrock, så det så. Och det vet vi ju, att det är pubrocken som rular. Den innehåller ju så mycket, rock, blues, soul, pop, powerpop, ja ja ja ja. Vi ses och hörs.

Gumbo förresten, vilket band! Och från Skåne är dom. Vill ni till Skåne? Kolla in Onkel Enkel, öppnar framåt våren i Tomelilla. Blir ett trevligt ställe.

Tror inte riktigt det är sant.

Det jag ser genom köksfönstret just nu. En blå himmel, en gul sol, drivor med lösgrus och lite brungrönt gräs som sticker upp ur de vämjeliga snöplättarna. Men ta det lugnt, det blir åtminstone två rejäla snöfall till innan det som vi kallar vår är här. Minst två. Som vanligt. Men det ska bli en skön solskenspromenad från hemmet till Uppsala Centralstation om en stund.

Efter en intensiv, drygt halv arbetsdag vid datorn bär det iväg på hockey för första gången sedan urminnes tider. AIK-Leksand på Hovet, ska bli intressant att se om intresset för denna sport kan väckas till liv. Men först blir det en sväng till gamla fina Prinsen med Kock-Mats och Grill-Janne. Bara att läsa deras meny är en fröjd, både mat- och utseendemässigt.Vill ni ha en fin bok förresten, så tycker jag ni ska inhandla Prinsens Kokbok, borde finnas på en webshop nära er. Ett så kallat praktverk.

I senaste numret av den engelska musiktidningen Mojo finns en fin intervju med Nick Lowe. Dessutom en nyhet som värmer ett gammalt pubrockshjärta: Dom har försonats efter år av surläpp, Nick och Dave Edmunds. Tror kanske inte att dom kommer att jobba ihop, men vem vet?

På lördag invaderas vår stad av bandyfolk. Bäst att låsa in sig, åtminstone fram till 18-tiden. Sen har dom väl somnat, så då kanske man ska våga sig ut.

Musiksajten rootsy.nu har ju även skivbolag, eller om det är skivbolaget som har sajt, vad vet jag? Hur som helst, deras plattor finns nu på Spotten. För att fira detta inleds listan Bergers 38 med fyra spår från detta lilla bolag. Fyra eminenta spår, tycker jag i alla fall. Ett av spåren framförs av Pontus Snibb, som är en riktig jäkla hejare, som Tore Skogman skulle sagt. Inte nog med att han frontat band som Mescaleros, Bonfide, Snibb och även gjort två plattor under hela namnet, Pontus Snibb, alltså. Nu har jag nåtts av nyheten att han även blivit medlem i legendariska Jason & the Scorchers, ett av mina all time favourite bands, typ. Och där ska ha spela – trummor… De ska tydligen in i studion på momangen, och inspelningen ska övervakas av ingen mindre än hjälten Dan Baird. Spännande.

Just one more shot before we go. Pontus vill inte gå riktigt än.

Vad händer annars? Ja, KB har öppet två söndagar på raken. Inte illa, kanske man ska försöka sig på en mysig söndagsmiddag då. Annars verkar det vara lugna gatan här i stan. Börjar få grav längtan till både London och Åre nu faktiskt. Men det får bli sen. Nu gör vi ett sista jobbryck innan avgång. Laters.

Ibland blir något uttjatat som nytt igen.

Som alldeles nyss till exempel. När jag hittade en version av låten ”Matchbox” (uttjatad är väl här ett understatement of the year). Denna version görs av Ralph ”Soul” Jackson. Och det låter som en korsning av ett halvpackat soulband från Alabama och ett gäng skäggiga texasgubbar (ni vet vilka). Lyssna själva här på Bergers 37. Ralph är en man som kom fram på 60-talet och spelade då in i Rick Halls Fame-studio i Muscle Shoals, Alabama. Och där verkar han hålla sig för det mesta. Ett tips är att klicka vidare på Spotten och kolla in de två volymerna av ”The Birmingham Sound” och då pratar vi såklart om Birmingham, Alabama. Jag lägger med dom här förresten.

Ralph "Soul" Jackson" i egen hög person.

Annars finns väl inte så mycket att säga idag tycker jag. Det är måndag, Chelsea vann igår. Imorgon är det irländsk högtidsdag, och på onsdag ska tre delar av hästfirman först besöka Restaurang Prinsen, och därefter Johanneshovs Isstadion.

Ett annat tips så här i all hast är Robin Dean Salmon, och plattan ”Come on home”. Gillar man till exempel Steve Earle, så kan det nog va nåt. Finns på iTunes.

Nä nu är det dags för te och kladdkaka på schäslongen. Vi hörs.