Entrecôte, lite helgkänsla och en 67-åring som bör firas.

Entrecôten ska kryddas med salt och grovmalen svartpeppar, därefter köras i grillpanna på hög värme och avnjutas med rödvinssky, potatisgratäng och vitlökssmör. Retro så det förslår, men hur gott och rätt som helst. Middag för två i det Bergerska huset, det är inte så ofta, brukar kunna vara åtminstone 3-5 stycken. Men det kanske kan bli en så kalllad romantisk inledning på helgen? Vad vet jag, inte så mycket om sånt i alla fall. Men jag kanske skulle försöka välja ut nån slags ”romantisk” musik till middagen? Vad nu det skulle kunna vara. Nåt som skulle funka är Ricky Fanté. Ung, skönsjungande soulsnubbe med rätt hög retrofaktor på sin musik, dessutom. Annars får det väl bli som det brukar. Dr. Feelgood. Kanske inte. Nej, det där löser sig nog med randomknappen.

Dagens Spottis-lista heter Berger 96. Där samsas namn som Peter Molinari, Catie Curtis och Ian Dury med ett gäng till. Bland dessa hittar vi en man som idag skulle fyllt 67 år. Hans namn var Jimi Hendrix. En av mina första LP-skivor hette nog Jimi Hendrix Experience nånting. Självklart får Jimi avsluta dagens lista, med sin version av ”Killing floor”.

Jimpan när det begav sig. Om han nuförtiden eldar gitarrer några trappor ner, eller seglar på moln är oklart.

Helgkänslan börjar väl infinna sig lite här och var kan jag tänka mig. Ikväll tar vi en råsoft soffkväll, för att imorgon börja med att upprepa Kock-Mats och Grill-Jannes bedrift, trolla till 7 rätt på kusarna. Har funderat en del på om det berodde på att jag inte kunde medverka vid själva hästdressyren. Hur som helst, gick det bra förra helgen, ska det väl kunna göra det den här också. Sen får det väl bli tipsextra, och en runda till i nämnd ordning KB och Pub 19, där det verkar samlas en fin skara gamla bekanta.

Söndag blir en dag med glögg, Trattoria och mötet mellan Barcis och Real. Storfint, som Arne skulle säga.

John Paul Keith & the one, four fives platta ”Spills and Thrills” seglar upp som en av årets fem bästa i min bok.

Förra fredagen kom det post från Dirty Records, ombesörjt av Honky. Ian Gomm & Jeb Loy Nichols ”Only time will tell” var en riktigt fin, rätt så akustisk, countrysoulig upplevelse som gått varm i veckan. Den platsar in på romantiklistan tror jag förresten. Dessutom dök det även upp en platta med för mig obekanta Dropkick. Grymt bra gitarrpoppig, och lite countrydoftande, ja, rock, kanske? Skitbra var det hursomhelst. ”Abelay Hotel” var namnet på det lilla guldkornet. Tack för tipset Honky. Får nog förresten försöka kolla med Dirty Records om D.L. Byron-plattan ”This day and age”, ska tydligen vara återutgiven på CD. En all time favourite, ända sedan den dag min gode vän Ingemar Bergman rekommmenderade den åt mig på gamla Musikörat. Den var nog bara Nicke, Slensan och jag som köpte den i Uppsala, men bra både var och är den fortfarande. Får nog köra vinylen på jetvolym efter middagen ikväll. Fredagsmys. Not. Det är lite den typen av musik som salig Lennart Persson en gång i tiden (på Larm-tiden) rekommenderade att man skulle dansa naken framför en spegel till. Detta kommer dock helt säkert inte att ske. Jag kan nämligen inte dansa.

I tisdags firades kocken Berger Jr av, och det gjordes grundligt. Krogrundan var upplagd så smart att vi lyckades gå på tre krogar, men ändå bara promenera sammanlagt cirka 45 meter under hela kvällen. Krogkungen bjöd på goda drycker på hemmaplan, därefter mat några meter bort,  och slutligen blev det lite mer av de goda dryckerna. I slutändan på kvällen briljerade Kaffeexperten med sina kunskaper i tillredning av Whiskey Sour, det var gott, men behövdes verkligen inte.

Noterade idag att Uppsalas nya ”bandygeneral” (vad nu det är) heter Skott i efternamn. Sirius skulle behövt en sån general i sitt fotbollslag.

Och nu spelar Red Devils en av de absolut bästa r&b-låtarna jag vet. ”Highway man”. Måste gå och höja. Vi hörs.

Oroväckande många gånger, måste vara åldern.

Det som är oroväckande är, kom jag just på, att någon slags regnigt väder inledningsvis kommenterats alldeles för ofta här på bloggen. Så, som sagt, det måste var undertecknads ålder. Men, det kan även vara just vädret. Det troligaste är dock en kombination. En annan sak som händer alltför ofta är att jag på morgonen släntrar fram till köksfönstret för att det första jag gör kolla utetemperaturen. Inte för att jag har något speciellt nörd-meteorologiskt intresse, men nåt måste det vara. Vanans makt? Eller? Vi kör på åldern även här tror jag. Skit samma. När som nu slumpgeneratorn i datorn spelar ”Hey Pocka Way” med The Meters, blir det hur som helst fint väder och karneval, åtminstone i 4:05, som den klockar in på. Tror jag kör den en gång till.

Eftersom jag varit så erbarmerligt dålig att ta mig iväg på konserter den senaste tiden, måste nog kommande lördags begivenhet på Pub 19 med Swamp Thing ses som ett måste. Då lär man även kunna få sig en Meters-låt eller två kanske?

Det här är inte Swamp Thing från Uppsala, men visst var det en schysst bild?

Igår improviserades det fram en middag som nog får ses som en framtida klassiker i det Bergerska hushållet. Enkelt som tusan, men så ska det ju vara.  Kycklingfiléer kryddade med salt, peppar och paprikapulver, ganska rikligt. Kör dessa i en riktigt varm grillpanna tills det nästan är klart, under tiden har du förkokt potatisklyftor som du sen steker tillsammans med ett par skivade lökar i smör, i en rymlig stekpanna. När det börjar närma sig klart slår du på tre dl grädde, och kryddar såsen, gärna med citronpeppar, örtkryddor (färska eller torkade) och salt. Pressa en apelsin, och slå i saften i såsen. Låt koka ihop några minuter. Därefter kan du, om du vill även lägga i kycklingfiléerna i pannan tillsammans med resten av grejorna. Jag slängde även i ett gäng cocktailtomater på slutet, som fick bli lite sådär lagom småvarma. Jag körde med tre kycklingfiléer, sex-åtta klyftade potatisar och 3 dl vispgrädde, plus en apelsin och sådär nio-tio cocktailtomater till tre pers. Grymt gott. Någon drack till detta julmust, någon annan ett glas rött. Kan inte uttala mig om hur det smakade med musten till.

Och så var det då det här med en Spotifylista. Här kommer Berger 95. Eftersom jag just nu är inne i en Frankie Miller-period, så får han inleda. Detta med en låt från hans debutplatta, ”Once in a blue moon” där han förresten kompas av Brinsley Schwarz. En klassisk pubrockplatta. Frankie åkte ju på en rejäl stroke, när han bevistade en Eagles-konsert i New York 1994. Han har väl återhämtat sig hyfsat, men det har väl inte sjungits något efter detta, så vitt jag vet. Men nån annan där ute kanske vet mer. Däremot kom det ju ut en bra platta för ett par tre år sedan, där både Joe Walsh och Dan Baird var inblandade. ”Guilty of a crime” heter den, och spelades in strax innan den ödesdigra dagen i augusti 1994. Dessutom spelade Eagles in just denna titellåt, skriven av Frankie, till sin comebackplatta, ”Back out of Eden” härom året. Det rasslade nog till rätt bra i Frankies kassakista… Här finns en länk från en skotsk tidning där Joe Walsh från Eagles berättar om sin vänskap med Frankie, och om inspelningen av nämnda låt. Annars finns det lite annat smått och gott på listan, ett gäng låtar jag hittat efter att ha läst lite grejor av Honky. Bland annat hjälten D.L. Byron, som jag har en vinyl-platta med från sådär 80-talets början. Little Willie Littlefield, och en del annat. Dessutom har Duane Jarvis platta ”Delicous” kommit ut på Spotten, så det fick bli en låt därifrån också.

Tottenham-Wigan 9-1. Undrar om Edman och resten av gänget sitter på läktaren till förmån för B-laget i nästa match. Och Sandviken vann med 22-2 i en match i högsta serien. Ehh?

Tipsextra på lördag. Ska försöka få tag på ett par V-Jeans, platåträskor och en storkragad skjorta tills dess. Och TT finns ju som tur är på bolaget.

Vi avslutar väl med en lektion från Frankie Miller, i hur man tolkar en Stones-låt, med ett svenskt kompband, inspelat för svensk tv. Great stuff, vi ses.

Spaghettilirare, en finsk chatterbox och dessutom en ny upptäckt.

Vi börjar väl med upptäckten. Jag kände redan tidigare till Tim Krekel, men bara som låtskrivare. Han skrev t.ex. ”I can’t help myself” som fanns med på Jason & the Scorchers platta ”Fervor”. En riktig jävla rockare till låt. Dessutom har han ritat ner No mo do yakamo” åt Dr. Feelgood, och den går ju inte precis av för hackor. Snubblade på Tim på Spotify igår, där en av hans cirka sju plattor, ”Soul Season” finns. Gillar man sin rock med några stänk soul och blues, då är man hemma här. Några andra artister som spelat in Tims låtar – Rick Nelson, Lonnie Mack, Jerry Reed, Canned Heat, Kathy Mattea och Delbert McClinton. Plus ett antal till. På hans första soloplatta från 1979, som jag tyvärr inte hittat ännu spelar bland andra rävarna Albert Lee och Larry Londin. Det blir till att gräva fram den någonstans. När jag igår började forska lite i denne Tims öden och äventyr upptäckte jag även den sorgliga nyheten att han gick bort i juni 2009, endast 59 år gammal, det var den elaka cancern som tog honom. Mycket tråkigt, men kolla upp mannens musik, det är det värt.

The late great Tim Krekel rockar på.

Igår kväll skulle stegen styras mot Katalin med resten av familjen. Mina planer ändrades dock i sista stund, det blev Italien-Sverige vid en annan bardisk istället. Resten av gänget gick dock på konserten, och kom hem nöjda och glada. Tror jag det. Dessutom fick Lill-Sune sig ett snack med Daniel Lemma efteråt. Fotbollsmatchen gick det inte så värst att fokusera på, baren dominerades av en överförfriskad Chatterbox från vårt grannland i öst, låta kunde hon, och det var nog det enda. Inte ens Kock-Mats fina gliringar täppte till truten på henne.

Idag blir det en bild till – Lill-Sune och Daniel, fotade av en stolt mor, får man förmoda.

Nej, jag är inte sur Danne, men du kunde väl åtminstone kört en Creedence-låt. Lookin' out my back door är ju grym.

Ikväll avnjuter vi Arnesen & Brandemark på KB va?

Roy Lee Johnson, ett annat musiktips, soulig blues när den är som bäst. Tack för tipset Honky. Plattan ”When a guitar plays the blues” har gått het här i eftermiddag. Han skrev förresten ”Mr Moonlight” som Beatles spelade in på ”Beatles for sale” – inte illa. Finns en fin matrelaterad sak där också – ”Black Pepper Will Make You Sneeze”. Tyvärr inte på Spotten dock.

Och här kommer plötsligen en Spotifylista. Berger 94 var namnet. Självklart inleds den med en låt av och med Tim Krekel, som är lite av dagens huvudperson. Dessutom kommer Just Water in med en gammal fin dänga, som jag bestämt tror att jag har på singel i nån låda. Var det en Stiff-singel förresten? Vad säger Tobbe? Och sen rullar det på i sedvanlig (o)ordning. Nygammal favorit just nu: Losin’ Boy med Eddy Giles. Grym soul. Här kommer en version av denna fina låt med Nick Lowe och Ry Cooder, inspelad i somras. Halvpissigt ljud, men vad gör det? Rykans son Joachim på trummor. Den konserten skulle man ha varit på, dom kan än gubbstruttarna.

Sitter och funderar på lite recept, det blir lätt så när det är blodpudding till lunch och pyttipanna till middag. Får hoppas på lite festligare saker till helgen.

Joråsåatt, det var väl det hela. Laters.

Tiden flyger, och det gör ett gäng kajor också.

Att tiden flyger, det säger jag väl mest som någon slags ursäkt för att det var sådär sex dagar sedan jag kom mig för att knattra något här. Att kajorna flyger, det kan jag konstatera varje grå morgon när jag glor ut över järnvägen, och byggkranen på andra sidan av nämnda järnväg. Där har kajorna någon slags morgonexercis, flygning i grupp eller så. Verkar väldigt genomrepat, en flock som ett stort svart moln av flygfän som på något sätt styrs av en eller annan fjärkkontroll, alternativt flygledare. Kan tänkas att den där byggkranen är ett flygledartorn för kajor, vad vet jag? Inte mycket om fåglar iallafall. Förutom att det i släkten under några års tid funnits papegojor. Dom var inte särskilt välregisserade, eller dresserade. Fick högljudda utbrott mest hela tiden. Som tur var gick dom att sälja.

Tror vi ägnar oss lite åt musik istället. Här kommer Spotifylistan Berger 93. En överraskning för mig är Corey Glover. Han var en gång sångare i Living Colour, ett band jag inte ägnat många sekunder åt. Inga sekunder alls faktiskt. Här finns hur som helst en fin låt vid namn ”Hot buttered soul”, från en av hans soloplattor. Och det är just det, lite småputtrig soul, fint spelad och framsjungen. På listan finns även en av mina favoriter det senaste året, Pat Todd & the Rankoutsiders. Och lite annat gott och blandat. Ägna gärna lite tid åt de två sista spåren. ”Lille Gerhards Linement”, och en rätt kul historia berättad av allas vår Todd Snider, om hur det gick till när han en gång i tiden började spela på sin gitarr.

Gick på kurs igår, och det märktes att det var länge sedan man satt i en skolbänk. Väldigt trött i kolan framåt eftermiddagen trots ett kontinuerligt intag av kaffe. Fast så många rätt som jag hade på slutprovet igår, hade jag nog inte sammantaget på alla prov under högstadiet. Så det kan inte varit något svårt prov.

Skön cover: ”Don’t fear the reaper” med Beautiful South.

Tjatar lite till om Daniel Lemma. Katalin imorgon. Kan nog bara bli bra. Och Arnesen & Brandemark akustiskt på KB på torsdag kväll 21.00. Det var länge sen man såg dom på det sättet.

Tänk att man kan ha 5.000 låtar i en telefon. Hur fan går det till?

Lördag 28 november är ett stort och viktigt datum. Då gör nämligen Tipsextra comeback i Svt för en dag. Detta för att fira att programmet fyller 40 år. Nostalgi på högsta nivå. Ser fram emot att titta på bilder på gamla leriga engelska planer och polisonger stora som långhåriga taxar. Detta ska kombineras med en herrträff i den Bergerska soffan. Intag av burköl kommer sannolikt att förekomma, dessutom ska den engelska desserten  Spotted Dick provlagas och provätas.

”Understanding Jane” med Icicle Works är ingen dålig låt.

Sverige-Italien känns lite avslaget.

Superettan nästa år: Öster, Brage, Degerfors, Hammarby, Landskrona. Bland annat. Rätt så mycket klassikervarning på rätt så många lag där.

Tomten kommer sent i år. Magnus Lindberg på Katalin 28, 29 och 30 december.

Magnus Lindberg akustiskt tre kvällar på raken i puben på Katalin strax efter jul. Härligt. Och Magnus senaste platta ”Ett eget liv” är riktigt bra. Finns dessutom på spotten. Men det visste ni väl redan.

Och nu börjar det allt kurra i magen, det får vi göra något åt. På återseende.

Regn på taket, regn i lurarna.

Regnet mot taket kan jag inte göra så värst mycket åt, och det i lurarna är högst självvalt. Låten heter ”Arizona rain” och inleder en platta vid namn ”Come on home”, av och med amerikanen Robin Dean Salmon. Den har jag propagerat för tidigare, men nu finns den på Spotten, och nämnda låt får därmed inleda listan Berger 92. Det är den typen av låt som får mig att vilja korka upp en iskall Krombacher och fånigt skutta runt på kontoret. Inte för att jag ens skulle skutta runt fånigt i ett mörkt rum, mol allena, men ändock.  I övrigt är det lite souligt, lite bluesigt, lite rockigt, och möjligen även lite poppigt material i denna lista. Blev härom dagen påmind om ”Carved in stone” av Zigne, denna finfina melodi med New Orleans-gänget The Subdudes, så den knyckte jag av honom och slängde in här.

Igår missades John Scofield på UKK, hade kanske varit kul att se. I fredags missades Nisse Hellberg på Katalin. Enligt basisten var det alldeles för lågt, så det kanske inte heller gjorde något. Jag börjar bli helt kass på att gå på konserter, uppryckning, snarast. Eller möjligtvis åtminstone tills det är dags för Daniel Lemma.

Apropå missa: Real Madrid. Jag säger inget mer, med hänsyn till ett par goda vänner.

Och vad är grejen med den här nya ”Zlatan nobbar landslaget-hysterin”? Hamrén utpekas som nån slags syndabock i tabloiderna i en artikel, och en annan artikel i samma tidning sägs det i samma andetag att förbundet redan visste om detta. Var är logiken? Och nu är det senaste att Zlatan antagligen kommer tillbaka till landslaget nästa höst. Så vitt jag vet har väl inte blågult direkt något råtajt schema fram tills dess? Som man brukar säga: Dom måste väl ha nåt att skriva om också.

Idag ska det skaffas discoboll, discoljus och andra viktiga attiraljer. Själva discoljudet är redan installerat. En extremt överdimensionerad anläggning står och väntar i Yngsta Dotterns rum. Fjortisfest därhemma på fredag kväll. Lyckligtvis får jag inte vara med. Förhoppningsvis behöver inte störningsjouren heller medverka.

Goda nyheter: Halvar verkar ha kommit igång med bloggandet igen efter en längre tids stenhårt arbete. Fin läsning. Stenhårt förresten, ha ha, det var inte ens meningen.

Mat: Vad blir det för mat ikväll? Ja, det vete tusan. Antagligen vill det sig så illa att det får bli en sväng förbi affären, och lite improvisation på plats. Skulle hellre i lugn och ro vilja slå mig ner i den typen av soffa som kallas schäslong, med en fet bunt kokböcker och bläddra lite för att få lite inspiration till något gott. Men nu står ju den typen av soffa hemma, och där är inte jag. En fördel med att jag nu bestämt mig för den butik som ligger längs österut i centrum är att man då kan stoppa Monarken utanför KB och gå in och säga hej till Tappe, Krogkungen och dom andra. Dessutom kan man, med ett gott glas australiskt rött som sällskap, invänta Hustrun som ska komma med nåt tåg från Storstan.

Något som gifter sig alldels utmärkt med matlagning förresten, är ju gammal fin soul. Till exempel den typen av soul som kom ifrån skivbolagen Stax och Volt. Så vad passar då inte bättre än det här?

Det var väl ett fint sätt att avsluta detta lilla kapitel på? Vi hörs hörrni.

 

 

 

 

Väldoft, halvgamla blueshjältar och en välriktad nick.

Väldoft och gamla blueshjältar hänger kanske inte så väl ihop, men just här och nu funkar det. En spiraltrappa ned lagas det flitigt och framgångsrikt (antar jag) mat för en av landets två största kvällstidningar. Själv sitter jag och försöker få den stora inspirationen att infinna sig inför lite webbformgivning. Lyckas sådär, så det fick bli lite pausverksamhet av det här slaget. Och där halkade vi in på lite halvgamla blueshjältar. Johnny Mastro & Mamas Boys, stationerade i Los Angeles. Johnny själv kommer från New York-trakten har jag för mig, men han roddade och grejade tydligen åt hjältarna Red Devils en gång i tiden. Detta hörs en hel del i bandets musik, och inställning till musik. Låter mycket Lester Butler och hans Devils, vilket ju inte kan vara annnat än bra. Vill ni se när dom eldar på som värst, så finns det en hel del klipp på youtube. På Spotify finns tre av deras fyra plattor, och listan Berger 91 inleds med ett av de stormigare numren. Fullt ös medvetslös helt enkelt. Slutsats – har du något som helst intresse av skrotig, ruffig ylande blues och r&b så gillar du Johnny och hans mannar. Så det så.

Ser varmt ut det där. Johnny Mastro har klätt på sig ordentligt inför kvällens gig.

Den välriktade nicken sköttes självklart av John Terry i gårdagens segermatch mot Man U. 1-0 till Chelsea, vilket räckte till seger. Själv slavade jag i ett kök, och kunde inte se matchen men kul var det ändå.

Skansenlirarna klarade sig kvar, och deras ”fans” ”skötte sig” på sedvanligt vis.

Lista nr 91 innehåller förresten rätt mycket gamla souldamer, vet inte varför, det bara blev som det blev. Och det blir det ju allt som oftast, som det blir alltså.

Kom just på att herr Stuhre nån gång i höstas undrade om jag skulle hinna upp till 100 listor innan nyåret, och det kan ju faktiskt vara ett mål så gott som något. Det där med Popgiss förresten, hade ju varit grymt kul, men det verkar tyvärr bli lite för mycket långväga resor för att få ihop det hela. Och dessutom är det väl fullbokat med lag nu. Men det kanske finns någon energisk själ här i närheten som kan sy ihop något liknande? Vore fantastiskt kul.

18 november Daniel Lemma, 21 november Perssons Pack på Katalin. Ja tack.

Har jag kanske tjatat om förut, men Daniel Lemmas nya platta börjar växa upp till en riktigt höjdare. Eller som det hette förr: Växer för varje lyssning.

Helgens godaste: VM i antipasti på Trattorian. Söndagens farsdagsmiddag gick inte heller av för hackor. Dessutom var den Carlsberg som serverades efter lördagens kvällstjänstgöring en av årets godaste.

Måndagarnas tv-program måste vara något av det tråkigaste som kan uppbringas. Om kvällens hetaste program är ”Dödligt vapen 4”, ja, då vet jag inte om det ens är någon idé att närma sig burken. Fast det kanske är nån repris på Sportspegeln, eller heter det Sportnytt nu för tiden kanske? Tur att det finns olästa böcker, dator, radio och stereo.

Jan Tauer verkar vara en smart kille. Eller vad säger du? Precis vad fotbollssverige behöver.

Äntligen: Robin Dean Salmon på Spotten.

Nä, en kopp kaffe på det här så. Ha det fint, så ses vi.

 

 

 

Brukslag, pubrock deluxe och konsten att skriva utan ett pekfinger.

Vi börjar väl med Brukslagen. Både Degerfors och Brage i Superettan alltså. Härliga tider, precis som vi hade bestämt. Stort grattis till Borlänge, som fick sitt lag klart i veckan. Enligt initierade källor har det förresten siktats en Bragehalsduk på en balkong på Manhattan. Så med lite tur kan man få se fyra matcher med dessa lag i Stockholm nästa år. Denna lilla tur hänger då förstås på att Skansenlirarna tar steget ner, och det vore väl inte mer än rätt, när man har supporters så löjliga att de kastar ut Kebabsås på planen, bara för att det spelas match mot Assyriska. Humor? Tveksamt, högst tveksamt.

The Rumour, Graham Parkers gamla kompband, gjorde ju även ett par tre soloplattor utan självaste Parker. Den som jag just nu avlyssnar heter ”Max” och är den klart bästa. Bandet som bestod av folk från Brinsley Schwarz (Brinsley själv och Bob Andrews) och Ducks Deluxe (Martin Belmont) bland annat, gör ett gäng lysande låtar på denna platta. Till exempel Nick Lowes ”Mess with love” och Jim Fords ”I’m gonna make you love me”. Att skivan heter ”Max” beror förresten på att bandet Fleetwood Mac tidigare släppt plattan ”Rumours”. Så då är det klar att det blir som det blir. Mer info om skivan här. Är du lagd åt vinylhållet så går den nog att hitta på en eller annan skivbörs. Hur som helst, utmärkt pubrock deluxe är det.

The Rumour poserar glatt(?).

Eftersom jag under mitt tredje kökspass på KB nästan helt lyckades med konststycket att kapa ett pekfinger sitter jag nu inte och skriver med nån slags pekfingervals, utan snarare tvärtom. Så hittar ni fler korrekturfel än vanligt i denna text förstår ni vad det beror på. Måste vara nån slags världsrekord, att nästan ha kapat två fingrar under loppet av tre jobbpass. Man kanske måste tulla av köksvinet, så att det blir lite ordning på grejorna?

Så var det väl dags för en Spotifylista igen då. Den här gången släpper jag lös Berger 90. Rekommenderar gladeligen lyssning, och spetsa öronen lite extra för , till exempel, tja, Mickey Jupp förstås. Jamie Hoover & Bill Lloyd, och, ja, ni får kolla själva. Kul förresten att den fina hyllningsplattan till Arthur Alexander kommit ut på Spotten. Har med en grym låt med Robert Plant därifrån, men den har ni väl hört redan förstås. Och Katie Melua gör ju en rätt skön version av gamla ”On the road again”. Ska vi ana nån slags tema för den här listan så får det väl vara Varannan damernas.

Igår blev det några alldeles fantastiskt, nästan oväntat goda stora jäkla köttbullar i tomat- och rödvinssås. Lite vanlig hederlig spaghetti till det och festen var ett faktum. Tänka sig att ibland blir det bara rätt, fast man bara har nio fingar att jobba med.

Ikväll blir det nog också rätt fantastiskt, när Trattorian ska besökas tillsammans med Fru Berger och The Garcias. Det är inte mycket som är trevligare än en fredagkväll på Trattorian faktiskt, om jag tänker efter. Ska möjligen vara en fredagkväll på Paulinas. Eller en fredagkväll på Les Halles. Eller, ja… ni fattar.

Telefonbolaget har nu försett mig med en iPhone eftersom jag är så snäll och ringer med just dom. Igår ägnades halva dygnet åt att komma igång med denna lilla sportiga maskin. Verkar gå och göra det mesta med den, till och med ringa. Och redan är den nästan fylld med (som jag tycker) bra musik, och dessutom är Spotify inlagt. Nu väntar jag bara på att man ska kunna lägga in vinylsamlingen lika snabbt som man lade in typ 5.000 mp3-filer. Men det löser väl grabbarna på Apple vilken dag som helst.

Nej, nu ligger det en Dumlekola här bredvid kaffekoppen och väntar. Bäst att ta tag i det. Ha det fint i helgen, så ses vi.

Vissa tar man till sitt hjärta bara sådär direkt.

Och om dom har en mörkblå skjorta med ganska stora vita prickar, och dessutom en träfärgad Telecaster utanpå detta, då är det liksom klart där och då. Som till exempel John Paul Keith & the One Four Fives. Det förstår ni förstås, att en gammal pubrockare som undertecknad smälter för ett sånt gruppnamn. Men när vi nu kommit så långt, så kan jag även passa på att berätta att musiken detta band skramlar fram är alldeles ytterligt charmerande. Låten ”Pure Cane Sugar” är en sån där enkel, klassisk rockare som man tycker sig hört sjuttielva gånger förr, men det gör liksom inget. Eller den påföljande, shuffliga ”Secondhand heart” (som Edmunds borde lägga vantarna på omedelbums förresten). Ja den plattan har gått varm i helgen här i det Bergerska hemmet, tror faktiskt att en av låtarna fick sig en vända på KB i lördags natt också. Så var det med det, plattan finns inte på Spotten, heller inte på iTunes ännu, men går att köpa på t.ex. Amazon. Finns även ett gäng youtube-filmer med bandet om ni skulle vara hågade.

Så ser det ut, och som det låter sen.

Annars har det väl inte hänt så mycket va? Gnagarna tog guldet, men det får väl gå för den här gången. Nu kan man koncentrera sig på engelska och spanska ligan istället. Tappe och jag försökte ta oss in på några så kallade sportbarer igår för att se guld-matchen, men det var smäckfullt på alla öppna ställen med en tv i centrala stan. Dessutom raglade det omkring oroväckande många så kallade fans och skrek och vrålade som om dom hade betalt för det. Var nog lika bra att vi hoppade över dom syltorna. Fotboll på text-tv är ju inte riktigt fotboll, men så fick det bli.

Som vanligt har det blivit en liten spotifylista. Berger 89 är namnet på denna. Jag droppar några namn: Scarlet Party, Jackie De Shannon, Daddy, Betty Lavette, och ja, typ 30 till. Jackie De Shannon förresten, hon gör Betty Davis Eyes om nu nån kommer ihåg den. Det var ju Kim Karnes som hade hiten, men Donna Weiss och Jackie skrev den faktiskt. Lite lustigt, när jag var inne på  Cee-Jays blogg i förmiddags, hade han denna låt som sin dagens, what a coincidence. På fredag är det Nisse Hellberg på Katalin. Man kanske skulle ta sig i kragen och gå på konsert? Länge sedan nu. Men först, onsdag: Linda och Mats Brandemark på KB förstås. 21.00, fri entré, god mat, och sköna drinkar. Vi hoppas att det blir god mat i alla fall, jag ska nämligen assistera lite i köket.

Apropå mat: Helgens godaste var Garcias lammgryta i fredags. Och dryckerna till var inte att leka med heller, även om vi kanske gjorde det.

Går det att bli av med en förkylning? Fan vet. Skulle gärna ge mig ut i spåret varenda morgon nu, bara den där skithostan går över nån gång.

Ja just det: Lyssnade även på nya Daniel Lemma-plattan i helgen. Lite mer slickat på sina håll, och lite skramligt på nåt håll också. Men det känns bra, som vanligt. Köp den också. Har inte kommit på Spotten ännu. Däremot är han på ingång till Katalin, 18 november. Det blir en fin dag, först sherry- och cavaprovning i Sthlm, och sen Katalin. Härligt!

L-P Andersson tipsar på Facebook om en ny platta med Ian Gomm och Jeb Loy Nichols. Verkar kanon, lyssnade på två låtar på myspace. Lågmält, fint och med bland andra Clive Gregson i kompet. Kan ni kolla här. Dom har dessutom den goda smaken att göra två låtar av Jim Ford på plattan.

Nej, nu är det snart dags att gå ner och ta befälet i tvättstugan. Hoppas ni får det roligare. Vi ses.