Snart är det slut.

Året alltså. Och eftersom det lyssnats en hel del på musik även detta år tänkte jag lägga upp en liten lista på dom tjugo plattor som är bland det bästa jag hört i år. Ingen inbördes ordning dock. Dessutom har jag säkert glömt lika många, och lika bra plattor.

Geraint Watkins – In a bad mood. Ytterligare en fantastisk platta från min favorit-keybordist och dragspelare. Nick Lowe är med och hjälper till med basen.
Pat Todd & the Rankoutsiders – Holdin’ on to troubles hand. Rock i new-wave-anda och med Johnny Thunders ande svävande över det hela. Dessutom en del finstämda akustiska saker. Måste nog köpa första plattan också.
Harmonica Sam – Rocker No 1. Det verkar finnas hopp för svensk rotmusik. Här har vi en platta fylld med r&b, rock&roll och rockabilly. Primitivt skräpigt sound, stånkande munspel och en sån som sitter perfekt i sammanhanget.
James Intveld – Have Faith. En gammal LA-favorit, numera bosatt i Nashville. Har hållt på länge, men bara släppt tre plattor. Den tredje är precis lika bra som de två första.
Donal Hinely – Blue State Boy. En rätt obekant man från Tennessee (tror jag). Fantastisk låtskrivare. Dessutom heter en låt ”Half as cool as Nick Lowe”. Då platsar man på listan.
Teddy Thompson – A piece of what you need. Richards och Lindas son har fått till ett riktigt poppigt mästerverk. Bra från start till mål.
Southside Johnny with La Bamba – Grapefruit Moon. Johnny och hans kompis blåsaren La Bamba har här gjort ett album fyllt av Tom Waits-tolkningar. Det är jazzigt, skönt och Johnny sjunger som alltid med känsla och inlevelse.
Seasick Steve – I started out with nothin, and I still got most of it left. Honom vet jag inte så mycket om, förutom att han verkar odla luffarmyten och har gjort en riktigt bra bluesplatta, som kanske kan få priset för årets albumtitel?
Fatboy – In my bones. Grammisnominerade svenskar som här fått till det ordentligt. Kanske inte riktigt ända fram, men det är ändå något av det absolut bästa som kommit ut i svensk rockväg i år.
Eli Paperboy Reed & the True Loves – Roll With you. Ung amerikan med ett svintajt band som snöat in helt på 60-tals-soul. Sjunger som om han var svart, 50+ och varit med i 30 år. Tror han är max 25. Lovande.
Amy LaVere – Anchors & Anvils. Ung tjej från New Orleans som kanske gjort årets album. Soft, småfunkigt och fantastiska låtar. ”Killing him” går in hög på listan över årets låtar.
AC/DC – Black Ice. För att dom är just AC/DC, och är så förbannat bra på att vara just detta. Ett riktigt partyalbum.
Lucinda Williams – Little Honey. Hon är nästan precis lika bra som vanligt. Bara det är en bedrift.
Willie Stradlin – Willie Stradlin. Om bandet med detta namn vet jag inte heller så mycket, modern och rockig country. Kanske lutar lite mer åt rock än country dock.
Hayes Carll – Trouble in mind. Ett av årets fynd. Egna låtar, grymt band och en skön produktion. ”She left me for Jesus” har hörts  många gånger i år.
Taj Mahal – Maestro. Gammelgubben har fått till ett riktigt kanonalbum, bland annat med hjälp av Los Lobos i tunga ”TV Mama”. Mycket bra.
Ray LaMontagne – Gossip in the grain. Hesare är Frankie Miller och Roddan tillsammans. Men det funkar. Bitvis helt lysande låtar som t.ex. ”You are the best thing”.
Casino Steel – There’s a tear in my beer. Casino har varit med ända sedan det lysande pop/new wave-bandet The Boys i min skivsamling. Gjorde även några hyfsade plattor med Gary Holton på 80-talet. Här kommer han med en riktigt trevlig sak i pubrock-countrystil.
Steve Cropper & Felix Cavaliere – Nudge it up a notch. Steve Cropper, legendarisk låtskrivare och gitarrist med Booker T, och hundratals andra artister på Stax- och Voltetiketterna slår sig samman med en annan legend – Felix Cavaliere från Young Rascals. Ett samarbete man gärna hör mer av. Cropper har bettet kvar i gitarren och Felix sjunger som bara han kan.
Ry Cooder – I, Flathead. Han fortsätter med ytterligare en temaplatta, fast lite vassare än den förra tycker jag. Här låter det mer som den ”gamle” Cooder, och det passar mig utmärkt.

Så var det med det!